Framkörning till välta vid Åsvik 1955. Foto: Gunnar Borg

Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

Vinter

Skogsarbete

Skogsverktygen ses över, yxorna slipas, kokhett vatten slås i sliphon för att slipningen skall få effekt i kylan, den stora stocksågen, tvåmanssågen, filas omsorgsfullt liksom bågsågen och timmersvansen, en såg som kommer mer och mer i bruk.

Bärande på verktyg och matsäcksväska vandrar karlarna in i den snöiga, frostiga januariskogen. Man letar rätt på timmerträd, granar och tallar som skall bli timmerstockar. Varje vinter avverkas en del timmer, som sågas till plank och bräder för reparation av stuga, uthus och bodar, ibland kanske också för någon nybyggnad.

Arbetet kommer igång, yxhuggen ekar, den stora stocksågen gnisslar och kvider när den skär genom träden, som med ett brakande faller till marken och i sitt fall slår upp ett moln av snö. De långa trädstammarna kvistas, med bågsågen skär man dem i lämpliga längder, grenar och toppar huggs och sågas upp till ved. Alla arbetets ljud slår sönder tystnaden i den till synes livlösa skogen. I skogen håller man sig varm under arbetet, hur kallt det än är. Även den fattigt och dåligt klädde håller värmen, därför kallas skogen också för ”fattigmans tröja”.

Hela dagen arbetar man, vid middagstiden hålls en längre rast, en eld görs upp på en lämplig plats, granris att sitta på läggs ut i snön och karlarna slår sig ned runt elden med sin matsäck. En spetsig stör sticks in i stekpannans ihåliga skaft, pannan är fylld med fläsk och potatis, som går bra att steka när pannan med hjälp av stören hålls över lågorna. Kaffepannan knyts fast på en käpp och kaffet kokar så det fräser över inne i elden.

Ur skogen, som inte är så livlös som det förefaller, kommer småfåglar fram och matas med brödbitar, som karlarna slänger åt dem, fåglarna lär sig att vid elden finns en matplats och återkommer varje rast.

Timmerstockar och vedkast hopar sig i skogen, en och annan stor björk fälls och sågas upp och klyvs till famnved. Raka grangrenar, dugliga till gärdsgårdsstörar, läggs upp i särskilda klipp, kanske hittar man en rak och fin grangren växt som en gaffel och som duger att göra en bindtyva av. Man är alltid uppmärksam på att hitta krokiga och underligt växta grenar, som går att tillverka olika saker av som till exempel fiskhåvar och fiskkassar (Gagnvirke).

Timmerstockarna släpas ur skogen, hästen spänns framför en skogskälke och med hjälp av timmersaxar lyfts stockarnas tjockändar upp på kälken, stockarnas andra ändar får släpa på marken. Stockarna spänns fast på kälken med ett ”björnlås” eller ”björnbindsel”, som det också kallas, en effektiv låsanordning kätting och en järnspak, böjd i ena ändan och som trädes in i en kättinglänk och dras åt och låses genom att en krok sittande i ändan på en smäckrare kätting fästes i en av den grova kättingens länkar.

Stora stockar släpas en och en. När man släpar ved används en ”vedstege”, vars ena ände sätts fast på kälken, stegens andra ände släpar på marken på samma sätt som timmerstockarna. Famnvedsträden lastas tvärs över vedstegen, som har ett par stakar längst bak och som hindrar veden att glida av.

Timret läggs upp i en hög vid sjöstranden, de skall så småningom transporteras till sågen. När man kört några gånger ner till stranden börjar vägen i den branta backen bli hal och hästen får svårt att hålla igen och bromsa. Man måste sätta en bromsanordning på kälken, när man kommer fram till backens brantaste parti. En stor, grov järnmärla trädes från undersidan om kälkens ena mede, märlans båda ändar är försedda med hål genom vilka man träder en järnbult, märlan sitter fast runt meden och fungerar som en effektiv broms. En sådan enkel men verkningsfull anordning kallas ”brinkhank” – brink=brant backe.

Små sågverk finns vid de båda herrgårdarna men den såg, som mest anlitas av torpare och småbrukare är sågen vid Bjurshagen, dit färdas de flesta sjövägen över isen, för en del går vägen över land som till exempel över Näsängen, där man kör över tillfrusna kärr ner till Kullsvik och ut över Norsfjärdens is fram till sågen, en väg på vilken det under vintern råder en livlig trafik av skogskälkar lastade med timmer.

(Fortsättning i nästa nummer)


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 3, 2018

Midsommar på Grytholmen

Trots risk för regn kom det mycket folk till Grytholmen för midsommarfirandet som Hembygdsföreningen arrangerar.

Terrängbrand vid Torpa Skog

Under några timmar tisdagen den 29 maj bekämpade räddningstjänsten på Muskö en brand på Torpa Skog.

Röjning av sly vid fornlämningar på Kapellön

22 maj samlade Muskö hembygdsförening ihop en grupp för röjning av kapellgrunden och kyrkogården på ön.

Ett gammalt fotografi – Gullboda gård

Gullboda gård 1919 med boningshuset i mitten av bilden. Fotot är taget från Gullbodaviken.