Under sommarhalvåret åkte bröderna Tärnholm en gång i veckan runt Muskö med häst och vagn och sålde kött.

Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

Höst

Slaktdjur

Att föda upp kalvar är det vanligaste sättet att tillvarata kornas produktion av mjölk och när en kalv är färdiggödd säljer man den till en slaktare, ibland på Muskö till Lönnmark, som har ett litet torp men också är slaktare till yrket.

Sedan åker Lönnmark runt Muskö med häst och vagn och säljer köttet. Men efterfrågan på kött är begränsad på ön och alla kalvar som produceras kan inte på långa vägar tas om hand av honom. Det är mest om sommaren Lönnmark har sin säsong, då han även har ett antal sommargästfamiljer som kunder.

Någon gång på sommaren händer det att man slaktar en kalv hemma och tar köttet till Dalarö och säljer det på torget. Men det är inte vanligt, den störste uppköparen av slaktdjur från Muskö är bröderna Tärnholm, vilka har sitt slakteri vid Katrineberg i Västerhaninge.

Någon av de två bröderna gör regelbundna turer till Muskö och köper upp slaktdjur, inte bara gödkalvar utan även större djur som kor, oxar, tjurar och hästar och grisar, de få grisar, som utbjuds till salu på ön, de flesta torpare har bara en gris om året, avsedd för det egna hushållet.

På 1930-talet, under sommarhalvåret, åkte bröderna Tärnholm en gång i veckan runt Muskö med häst och vagn och sålde kött, de hade en för ändamålet speciellt inredd vagn stående på ön hos Arvid i Mälby.

Försäljningsdagen spände Arvid sina två hästar för köttvagnen och körde till Ångbåtsbryggan, dit någon av bröderna Tärnholm anlände i motorbåt med sina varor, vilka lastades på vagnen, eller rättare in i vagnen, det var en skåpvagn med dörrar bak. Så bar det av på den sedvanliga rundturen på öns knaggliga, på en del håll nära nog oframkomliga vägar. Det var inte bara kött, som såldes, vagnen innehöll också korv och smörgåsmat av alla de slag. Den här hemköpsförsäljningen pågick i många år.

När torparen har en gödkalv att sälja ställer han den i en iordningsställd träbur och transporterar den i motorbåt till Söderby brygga, där Tärnholm möter med lastbil. Är det fråga om större djur som ko eller häst använder man färja, som bogseras över sjön med motorbåt. På vintern får kalven i sin bur åka släde, stora djur leder man på vintervägen över isen.

På 1930-talet får bröderna Tärnholm en konkurrent – Slakteriföreningen – som får en del medlemmar bland muskötorparna, men de flesta är bröderna trogna, vilka fortsätter att vara den störste uppköparen av slaktdjur på Muskö decenniet ut.

Många torpare slaktar inte själva, när det är dags att avliva grisen på hösten anlitar de Lönnmark eller någon annan slaktkunnig person, en sådan är Edvard i Ersholmen, som man ofta lejer.

När det någon gång blir frågan om nödslakt, det vill säga om ett djur blivit sjukt eller skadat sig, till exempel brutit ett ben och måste slaktas, vänder man sig ofta till Lönnmark.

Att mista en ko eller häst är en stor förlust, inträffar det på ett litet torp med få djur kan det i en del fall närmast vara en katastrof, särskilt om familjen är stor med många barn, många munnar att mätta.

Försäkringar finns inte, finns de har man inte råd att betala premierna. I sådana, ömmande fall, då familjen hotas av svält och umbäranden, startar man en insamling för att hjälpa. Någon åtar sig att gå runt ön med en lista, på vilken den som vill hjälpa – och det vill alla – antecknar sitt namn och den summa man vill bidraga med.

Det blir en krona här och ett par kronor där, i en stuga en sedel, i en annan kanske två. Alla vill hjälpa och gör det också efter förmåga.

På 1930-talet börjar man lägga ut sådana här bidragslistor i handelsbon, vilket är både bekvämt och effektivt, till handelsbon kommer alla förr eller senare. Och man får alltid ihop den summa, som erfordras för att den drabbade skall kunna köpa en ny ko eller häst och kunna fortsätta sitt invanda liv på sitt torp med sin familj.

”Sjön är hög i Mikkel, skaffa ved” är ett talessätt man hör om höstarna, vilket innebär att om det är högt vattenstånd på Mikaeldagen den 29 september kommer det att bli en kall vinter och alltså finns skäl att se över vedförrådet.

Tycker man att man har litet knappt om ved ger man sig kanske ut i skogen ett par dagar och letar efter torrgranar, som man avverkar och kör hem. ”Ståndtorr” gran är prima ved och har den fördelen att den kan travas in i vedboden utan föregående torkning.

Är vattenståndet lågt i ”Mikkel” eller ”Mikkelsmäss”, som man också säger, borde alltså vintern bli mild. Inte är man alldeles säker på att de här tecknen slår in, men man vill tro och den här ramsan om ”Mikkelsmäss” upprepas varje höst.

(fortsättning i nästa nummer)


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 4, 2016

Muskö brandvärn söker förstärkning

Utryckningsvägen till Muskö är lång för brandvärnet i Nynäshamn. För att få större trygghet på ön finns Muskö brandvärn.

I naturen… från min horisont.

Sommar, juli-augusti-september 2016

Sommarloppis på Hembygdsgården

Lördagen den 16 juli ägde den årliga loppisen rum.

Räddningstjänsten släckte markbrand

Onsdagen den 17 augusti larmades om en markbrand på Masugnsvägen.