Höstplöjning vid Sund.

Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

 

Höst

Höstplöjning

Efter potatisupptagningen vidtar höstplöjningen, stubbåkrarna efter spannmålsskörden plöjs först, sist plöjer man tredjeårsvallen, som skall besås med havre nästa vår.

Plöjningen är ett hårt arbete för både häst och karl. Har man bara en dragare hinner man sällan plöja mer än ett halvt tunnland om dagen. Ofta lånar man dragare av varandra så att man får ett par, hästar eller oxar. Då hinner man plöja ett helt tunnland varje dag, en areal som också är statarnas ”beting” – ackord – på herrgårdarna, där de har stora, kraftiga ardennerhästar framför plogen.

Höstfisket

Trots allt arbete man har att utföra på hösten försummas inte fisket.

Ståndkrokarna betas på regelbundet, har man inte tid att skaffa betesfisk använder man strömming, som man får eller köper av yrkesfiskarna. Om senhösten hugger även gäddan på strömming och man kan få goda fångster.

I slutet av oktober börjar sikfisket, ett fiske som pågår hela november. Nät läggs ut varje kväll och tas upp nästa morgon, ibland redan på efternatten vid skenet av en lykta.

När siken leker går den upp på grunt vatten, på en del ställen ända intill strandkanten. Alla torpare har inte tillgång till sikfiskevatten – leksiken uppträder inte i alla vatten – men de som har det kan göra bra fångster.

Siken anses som en mycket god matfisk och används förstås i hushållet, får man mycket säljs en och annan låda till Stockholm. Men det mesta av fångsterna saltar man för vinterns behov. Även strömming, som man köper av yrkesfiskarna om man inte fiskar själv, saltas ned i en träbytta.

Till kokt potatis och kokt salt fisk, sik eller strömming, äter man lingon och grädde, ett gammalt skärgårdsrecept.

I vattnen utanför Agnäset och Nålsöga, och bara där, fiskar man sill om höstarna. Agnäsarn och Nålsögarn lägger ut stormaskiga sillnät och får goda fångster. Sillen är nästan lika stor som islandssill, men inte riktigt. Nålsögarn och Agnäsarn saltar en del av fångsten till husbehov, resten går de runt och säljer i stugorna.

Nålsögarn lämnar dessutom sill till herrgården Ludvigsberg och till Rumme, hans torp, Nålsöga, är ett fiskartorp med stort fiskevatten och i stället för att göra dagsverken vid herrgården har han skyldighet att leverera en viss mängd fisk om året till båda dessa ställen.

Folk köper och äter sillen färsk eller rimsaltad. Det är väl inte frågan om annat än jättestor strömming, men den kallas ”sill” och man äter den med stor aptit.

Det händer att Nålsögarn och Agnäsarn fiskar ”sill” även på våren, men då är intresset för deras ”sill” inte lika stort bland människorna på ön, då har alla god tillgång till fisk ändå.

Slankveckan

Den 24 oktober – från vägen ner mot ångbåtsbryggan hörs skrammel från vagnar, det är statare som flyttar från de stora herrgårdarna för att söka lyckan på någon annan herrgård, kanske i ett annat landskap.

De tillträder sina nya anställningar den 1 november och den här sista oktoberveckan kallas ”slankveckan” på statarspråk, en vecka då man inte gör så mycket annat än flyttar och byter arbetsplats, vilket väl kan vara nog så arbetsamt.

Den här veckan påverkar i viss mån även torpare och småbrukare, det är vanligt att pigor och drängar byter plats just i ”slankveckan”

Det övriga torpfolket tar det gärna litet lugnt den här veckan, man är färdig med de flesta höstarbetena, förutom den eviga skötseln av djuren är det just ingenting, som pockar på att göras just nu. Man driver omkring, hälsar på hos avlägsna grannar man inte träffar så ofta, gör kanske en resa till Stockholm, vars alla glittrande ljus avtecknar sig som en ljusfläck på himlen i norr under mörka höstkvällar och alltid lockar till besök.

Man tar ”semester”, något som man hört en och annan sommargäst tala om, ”semester”, ett ord vars innebörd man har ganska vaga begrepp om.
November, senhöstmånad, mörkret kommer allt tidigare om eftermiddagarna. Vädret växlar, regniga disiga dagar, korta perioder med sol och frost i luften.

Landskapsbilden ändrar åter karaktär, stora nyplöjda fält skiftande i färg från lergrått till ljusbrunt. De höstsådda åkrarna och de oplöjda vallarna lyser gröna som det ännu vore sommar.

Men höstens doft känns i luften, en doft av jord, potatisblast, vissnande löv och gräs.

(fortsättning i nästa nummer)


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 2, 2017

Fågelinfluensa på Kanadatorpet

Fågelinfluensan fortsätter att sprida sig i skärgården och den 28 januari hade den nått Muskö.

Bra samlingslokal önskas – hur ser framtiden ut för hembygdsgården?

I början av 1940 talet blev behovet av ändamålsenliga samlingslokaler akut. Några initiativrika personer startade en bygdegårdsfond. Man anordnade fester och tillställningar, där överskottet gick till fonden.

Fiskdöd vid Hyttamaren

I slutet av januari upptäcktes ett stort antal döda abborrar i vattenleden mellan Hyttamaren och Saltsjön.

Muskö kyrka – Församlingnytt

Återigen anordnar kyrkan med öppen förskola på Muskö.