Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.

Muskö 1990 Erik Eriksson

Höst

Grisslakt

En dag i slutet av november skall grisen slaktas och tidigt på morgonen är folk uppe och sysselsatta med att ställa i ordning till slakt.
Slaktbänken ställs ut på backen, löghon hämtas nere vid sjöstranden, där den ligger i vatten för att bli tät, det befanns att den hade gistnat när man tog fram den för ett par dagar sedan, nu ligger den i sjön för att springorna skall svälla igen.

Löghon ställs bredvid slaktbänken, den stora järngrytan fylls med vatten och eld görs upp under grytan, det tar ett par, tre timmar innan lögvattnet är hett. Under tiden man väntar på slaktaren, det är som vanligt Edvard man vidtalat, håller man elden vid liv. Edvard kommer roende sjövägen, försedd med nödvändiga redskap för slakten, yxa, knivar och termometer.

Edvard skall först in i stugan och få sig en kopp kaffe, men strax är han ute på backen igen vid slaktplatsen och det första han gör är att sticka ner termometern i vattnet i grytan för att kontrollera temperaturen. Edvard är noga med att lögvattnet håller rätt temperatur, det skall vara hett men inte för hett, 78 grader anser Edvard vara bäst. Och när temperaturen är som Edvard vill ha den hämtar man ut grisen ur stian.

Edvard fattar yxan, medhjälparna försöker få grisen i gynnsamt läge, grisen skriker i högan sky så att det hörs vida omkring, Edvard slår grisen i pannan med ett hårt och välriktat slag, grisen faller ihop, bedövad, och lyfts raskt upp på slaktbänken, där den hålls fast av starka armar. Edvard sticker slaktkniven i grisens hals, precis där man skall sticka, halspulsådern skärs av och blodet sprutar ner i en hink, som en av kvinnorna håller i beredskap. Hon vispar blodet hela tiden med en trävisp så att det inte skall koagulera, eller levra sig som man säger. Efter några minuter har allt blod runnit av och grisen är stendöd.

Den här slakten på gammaldags vis, man använder inte ”slaktmask”, det vill säga skjuter grisen, kan synas grym, men en skicklig slaktare, det är Edvard, klarar av den mycket snabbt.

Barn får aldrig närvara vid eller åse slakt, det är man mycket noga med. Man låser in ungarna, helst skickas de till en granne så de inte ens kan höra grisen skrika.

Griskroppen stjälps ner i löghon, rullas runt några gånger så att det heta vattnet kommer åt att verka överallt och efter en stund sätter man igång att raka bort allt hår på grisen med hjälp av de vassa knivarna. När man är klar hängs griskroppen med förenade krafter upp i en bjälke inne i lidret. Inälvorna skärs ur och tas om hand av kvinnorna, som lägger dem i fat och hinkar.

Nu skall Edvard in och ha mat och eventuellt en ”slaktsup”. Det här med slaktsup håller en del torpare styvt på men det råder delade meningar om, när den skall intagas. En del anser att den skall delas ut strax innan grisen sticks, andra att det skall ske efteråt.
Men i dag får Edvard sin slaktsup till maten, vilket nog kan vara lika bra.

Svinkroppen får hänga i ett eller ett par dygn, sedan styckas den och saltas ner i den stora fläsktinan, saltning av kött är ju den enda konserveringsmetod man känner till. Några färska fläskbitar tar man undan för att ha att äta den närmaste tiden.

I köket har kvinnorna full sysselsättning med att ta reda på inälvorna, tarmar görs rena för att användas när man gör korv. Det mals i den lilla köttkvarnen, lagas mat och kokas hela dagarna och snart hänger det långa brödspettet i kökstaket fullt av paltbrödskakor och parvis hopsatta korvar. Lungmos, pölsa och korvkaka med lingon är maträtter man äter ofta den här årstiden, för att inte tala om blodpalt, som älskas av många.

Att ”övervintra”

December, vintern är i antågande, snön börjar yra runt knutarna. Har torparen då en välfylld lada, potatis i källaren, fläsk i tinan, fisk i sumpen, kan han se vintern an med tillförsikt.

Råder motsatta förhållanden kan vintern bli svår för torpmänniskorna, då gäller det att på något sätt ”övervintra”, som man säger på Muskö, vilket kan ha sina problem, här finns ju inga arbetstillfällen förutom skogsarbete, som endast ger ett ringa fåtal personer arbete under vintern. I värsta fall tillgriper man jakt, som en sista utväg, jakt på räv, ekorre och utter, vilket om man har tur kan ge en icke föraktlig extrainkomst. Skinnen säljer man till gårdfarihandlaren Tiläs i Stockholm.

(fortsättning i nästa nummer)

 


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 3, 2017

Insändare – Hur representerar man en opolitisk förening?

Hur representerar man en opolitisk förening?

En dag på Grytholmen

De yngsta eleverna i Muskö skola, från förskoleklass till årskurs tre, har återigen blivit inbjudna av Muskö hembygdsförening till Grytholmstorpet.

Ludvigsbergs herrgård har öppnat igen!

I sommar kan man äta lunch, middag eller ta en fika på Ludvigsbergs herrgård igen.

Höbärgning 2017

Höbärgningen sker numera helt maskinellt där några få personer sköter alltsammans under några dagar.