Jag minns ännu vår promenad på Muskö, den där helgen i slutet av september 1988. Vår första promenad tillsammans på ön. Över stock och sten, åkrar och ängar.
Vi tog bilen bort till Bruket, satte oss på ännu solvarma klippor, drack termosljumt kaffe i plastmuggar och blickade ut över havet. Sockerkakan var nybakad, dagen till ära. Jimmie hoppade runt och roade sig med att kasta stenar i vattnet. I magen sparkade bebisen som skulle komma till våren. Vi pratade om livet, skärgården och framtiden – pappa, Kerstin, Roland och jag.
På vägen tillbaka och innan den sista titten på platsen där vi så småningom skulle komma att bo stannade vi till vid Prästgården. I tystnad kom vi överens om att detta nog var ett av de vackraste hus vi någonsin sett. Pappa var den som först bröt tystnaden och sa: -Den dagen det där huset blir till salu tänker jag köpa det. I det där huset vill jag bo med Kerstin!
Vi flyttade till Muskö i mitten av november 1989 – Jimmie, Johanna, Roland och jag. Redan vår första helg på plats välkomnade vi pappa och Kerstin – som så många andra helger därefter. Jag var mammaledig fram till januari 1990 då jag började jobba vissa eftermiddagar i veckan. Pappa och Kerstin syntes ofta på ön under våren och sommaren på visningar av olika sommarställen som var till salu. Hösten 1990 började jag jobba på Nynäshamnsposten och blev snabbt bekant med de lokala mäklarna som direkt engagerades i jakten efter ett sommarhus på Muskö. Så plötsligt en dag, när sommar och semester stod inför dörren, kom Lennart från Svensk Fastighetsförmedling in. Han lutade sig fram mot mig och viskade hemlighetsfullt: -Nu har jag något alldeles extra på väg in till försäljning, må du tro. Men, det blir först skrivet och klart i nästa vecka… Innan jag släppte iväg Lennart hade han berättat – Muskö Prästgård skulle nu säljas.
Pappa och Kerstin var precis på väg på semester. Vi lyckades ordna så att de fick en specialvisning av detta fantastiska hus innan de kastade loss för att styra söderut i båten. Redan innan de kom på visning var de förälskade i huset. Det hade funnits i deras drömmar sedan hösten 1988. När de hade tittat klart kände de att kärleken var besvarad. I det här huset ville de bo!
Jag minns att det var runt 150 personer på visningarna som fick förläggas till två dagar för att alla skulle få plats. Därefter började budgivningen. De nuvarande ägarna var noga med att förklara att det högsta budet inte självklart skulle avgöra. De ville dessutom att de som var seriöst intresserade skulle skriva ett brev där de skulle berätta om hur de såg framför sig att ett liv i Prästgården. Som en självklarhet antog vi utmaningen.
Det var inte lika lätt 1991 som idag att hålla kontakten när man var ute på båtsemester. Pappa och Kerstin styrde in till varje gästhamn de passerade och det blev många samtal från myntapparater samt fax från lokala bankkontor efter kusten. Och det var det värt… När sommaren var som vackrast blev det klart – i början av november 1991 skulle de flytta till det hus de så länge drömt om.
Nu blev det bråda tider. Det var mycket som skulle ordnas med försäljningen av villan i Huddinge och allt annat som skulle fixas. Vi var många som hjälptes åt med allt från att packa ner i kartonger, packa upp ur kartonger, målning och tapetsering samt andra renoveringar som skulle till. Så välkomnade vi pappa och Kerstin Alla Helgonahelgen 1991 med öppna famnar och öppen grind.
1991 – det är nu 23 år sedan. Tjugotre fantastiska år som har innehållit allt och lite till. Vårar, somrar, höstar och vintrar. Soliga och regniga dagar. Mycket glädje, skratt, värme och kärlek – men också dagar med sorg och tårar. Medvind. Motvind. Tjugotre år av liv.
2009 blev pappa sjuk i prostatacancer. Direkt påbörjades behandlingen som han svarade bra på. Så pass bra att man ansåg att man hade lyckats. Redan 2010 fick pappa sitt återfall och då förstod hans behandlande läkare att kampen var förlorad. Detta till trots erbjöds pappa fortsatt medicinering. Hoppet är det sista som överger en och mirakel har hänt förr. Vissa behandlingar har varit väldigt plågsamma med lika oväntade som otäcka biverkningar. Påsken 2013 blev det ambulanshelikopter till Södersjukhuset med något som närmast kunde liknas med akut blodförgiftning. Pappa fixade detta och kort därefter stod det klart att han skulle få pröva Zytiga – den omtalade medicinen som vi så länge kämpat för att han skulle få. Pappa svarade omedelbart på denna behandling. Den kliniska responsen var över förväntan. Sommaren 2013 blev en fantastisk sommar med mycket sol och glädje. Pappa orkade nu hälsa på både mig och barnen på vårt landställe i Östergötland, mig i Årsta samt min syster i hennes radhus i Sunne tillsammans med Kerstin. Många av de tabletter han fram till dess ätit kunde sättas ut. Och vi vågade hoppas och tro på det mirakel vi alla kände och upplevde. Så kom hösten och resultatet av behandlingen med Zytiga skulle utvärderas. När pappa träffade sin behandlande läkare på Södersjukhuset i slutet av oktober så gjorde han det i tron att självklart få fler tabletter utskrivna. Så blev det inte. Man bekräftade att värdena var fortsatt bra samt att han såg frisk och stark ut. Men, PSA-värdet hade inte gått tillbaka. Att det inte heller hade stigit med samma hastighet tog man ingen hänsyn till. Med detta som grund bestämdes det att pappa inte skulle få något förnyat recept. Nu skulle pappa i stället stå utan medicin helt under de närmsta månaderna för att man därefter skulle se vart sjukdomen tog vägen. Pappa blev alldeles olycklig och det blev vi också. Jul och nyår kom med semester och ledigheter också på onkologen på Södersjukhuset. Det läkarbesök vi väntade på ägde rum först i februari. Då var pappa så pass dålig att man inte ansåg att det var värt att fortsätta någon som helst behandling.
Det som gör oss alla så ont är att vi vet att det gäller att bo i ”rätt” landsting när man blir sjuk för att man ska få tillgång till medicin som finns. Stockholms läns landsting har valt att inte subventionera Zytiga och det gör att sjukhusen själva inte har råd att ge dessa tabletter till sina patienter. Det finns en uppgörelse mellan läkemedelsbolaget som säger att de går in och betalar halva kostnaden om sjukhuset inte är helt nöjd med resultatet av behandlingen efter 3-4 månader. Det var där pappa föll och därför medicineringen drogs in – för att PSA-värdet inte hade gått tillbaka. Vi har, under resans gång, varit i kontakt med läkare och professorer i hela landet och alla är eniga. Det hade varit rimligt att pappa hade fått fortsätta med dessa tabletter och därmed bekräftas att också detta handlar om pengar.
Tidigt på morgonen den 14 juni var din resa slut, pappa. Omgiven av dina käraste och inbäddad i kärlek somnade du in på det vis du önskade i ditt älskade hem, i Prästgården på Muskö. Den 15 juni vid lunchtid tog vi ett sista farväl och för sista gången stängde vi grinden då du lämnade oss. Vi alla som i början av november 1991 öppnade densamma och välkomnade er till Muskö.
Den 18 juli tar vi ännu ett farväl i kretsen av de närmsta i Muskö Kyrka och därefter samlas vi i Prästgården. På samma sätt som vi gjorde den 19 juni 1993 då du och Kerstin gifte er.
Älskade, finaste, pappa… Tack för allt. För allt du lärt och fått mig att förstå om livet. För all din omsorg och all din kärlek. För alla glada skratt och underbara minnen. Tack för modet och samtalet på min 50-årsdag. Ett samtal som kom att förändra bägges våra liv på det mest fantastiska sätt. Du kommer alltid att fattas mig. Alltid att fattas oss. Störst av allt är kärleken.
Vår kamp mot prostatacancer fortsätter nu, pappa. Precis som jag lovade dig. Vår insamling via Prostatacancerförbundet, under namnet ”Heja Morfar” tickar på och den 30 augusti kommer barnen tillsammans med nära vänner att springa loppet Tough Viking på Gärdet i Stockholm. Och du har lovat att vara där, pappa. I samband med detta kommer vi också att överlämna en check till Prostatacancerförbundet. Tacksamt tar vi emot stöd i form av donationer till vår insamling som ni kan läsa mer om på www.prostatacancerforbundet.se.
Therése Söderström
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 3, 2014
