1920-1930-talet – Del 10
Vasstäkt
De flesta skärgårdstorparna skär vass som ett komplement till höskörden. I jämförelse med hö anses vass vara ett dåligt djurfoder och det är nog riktigt att det inte bidrar till att öka kornas mjölkproduktion, men korna tycker om torkad vass, de är villigare att äta vass än halm.
Och torparna behöver vassen att dryga ut höet med, i synnerhet om sommarens höskörd varit medelmåttig eller dålig.
När höbärgningen är avslutad och vassen står som grönast och frodigast kring stränderna ger man sig ut i en eka, ror in en bit i den långa tjocka vassen och börjar skära.
Verktyget är en liten, halvmåneformad skära, försedd med ett kort träskaft. Skäran är slipad och brynt så den är skarp, med ena handen samlar man ihop så många vasstrån man kan gripa om, med den andra skär man av stråna alldeles ovan vattenytan.
De avskurna stråna lägger man bakom sig i ekan, när det blivit en så stor hög att det räcker till en kärve, tar man ett par vasstrån och vrider dem till ett band, som man knyter runt kärven.
Trots att det är besvärligt att arbeta i en liten båt går det ganska fort att skära vass, det dröjer inte länge förrän ekan är full av kärvar. Då ror man iland och sätter upp kärvarna till tork på någon plats utom räckhåll för betande djur.
Vanligtvis skär man ett tusental kärvar, en sommar med mindre tillgång på hö kanske två tusen.
Lång och kraftig vass är också ett utmärkt taktäckningsmaterial, många sjöbodar och mindre uthus i skärgården har tak av vass.
Sensommar – Grönfoderträdan
I början av augusti står grönfoderträdan färdig att skördas, blandsäden med sitt starka inslag av baljväxten pelusker står grön och tjock som en mur. En del har redan slagits med lie och getts till korna, litet varje dag som ett tillskott av foder då betet börjar minska i sommartorkan.
Med slåttermaskinen slår man nu allt som är kvar, de slingrande baljväxterna gör att slåttermaskinen har svårt att ta sig fram och effektivt meja av grödan, då får man slå med lie på de besvärligaste ställena.
Sedan hässjas grönfodret, får torka och körs in i ladan och används under vintern på samma sätt som hö, ett näringsrikt och gott foder för djuren.
Efter grönfoderskörden börjar arbetet med trädan, den skall göras klar för sådd i början av september av höstvete.
Först skall åkern gödslas, man ”kör dynga” och sprider ut den, ett arbete som tar ett par dagar. Efter det plöjs åkern, ett nog så hårt arbete för både häst och karl, särskilt om torkan, som ofta i olika sammanhang är skärgårdstorparens förbannelse, gjort lerjorden hård och omöjlig.
Favoritplogen bland muskötorparna är en plog med beteckningen ”Överum nr 9”.
Efter plöjningen harvas åkern men någon fin mull blir det inte, mest hårda lerkokor, som man försöker få bukt med genom att köra med ringvälten stråk efter stråk över åkern. Bra blir det inte, man får vänta på regn.
Gemensam beteshage
Om regnet låter vänta på sig, betet i sommarhagen minskar, korna har ätit upp all vass i stränderna, som de kan komma åt. De drar sig in i skogen och letar sin föda där, i augusti börjar de leta efter svamp, särskilt en stor soppart är de förtjusta i och som därför alltid kallas ”kosvamp”.
Kornas kringirrande får till följd att morgon- och kvällsmjölkningen tar lång tid och den mesta tiden går åt till att leta rätt på korna. Under 1920-talet är det inte ovanligt med gemensamt bete för korna, det vill säga flera torp har en stor, gemensam beteshage.
En av dessa gemensamma beteshagar är ”Varghagen” på Sonölandet, där ett flertal torp har sina djur på sommarbete. ”Varghagen” omfattar ett stort område med växlande natur, sjöstrand vid saltsjön med sältingstränder, lövskog med små ängar, ett vidsträckt barrskogsområde, som sträcker sig till den stora Torp Mossen och ner till stranden av Torpa Träsk.
Människorna från Hammar, Lidalund, Fridäng och Örnstorp kommer vid mjölkningsdags i sina roddbåtar över sjön och tar i land vid Sund, där det finns en ”båtlänning”, en smal, låg brygga, som sträcker sig en bit ut i vattnet på den långgrunda stranden.
Har man tur befinner sig korna i närheten, vilket ofta är fallet under sommarens början, på eftersommaren blir det ofta att gå långa vägar innan man stöter på djuren.
När så är fallet tar folket, som kommer sjövägen till hagen, sina mjölkhinkar, flaskor och mjölkpallar och vandrar upp för den branta backen upp mot skogen, förbi de gamla varggroparna från deras förfäders tid. Längre upp i skogen stöter de ihop med folket från Sund och Sonö. De är mest kvinnorna, som sköter mjölkningen, en och annan karl är med för att bära mjölkflaskorna på hemvägen, ofta medförande ett ok att bära med. Några barn är alltid med, ”att ro å mjölka” tycker de är roligt.
Vid morgonmjölkningen är det i regel lättast att finna korna, vid kvällsmjölkningen har de under dagen lyckats försvinna långt bort. Det blir ett lockande och hoande i skogen, man stannar upp och står tyst ibland och lyssnar efter skällan, har korna förirrat sig upp till Torp Mossen eller ner till Torpa Träsk tar det tid innan man hittar dem. Barnen springer omkring och lockar och hoar även de, vilket ibland kan medföra bekymmer, man måste hålla ett öga på dem så de inte springer bort sig i vilda skogen så man får ett extra besvär med att leta rätt på dem.
När man äntligen hittar korna och samlar ihop dem på en bra plats där man kan sitta och mjölka, går det sedan raskt undan med mjölkningen. Sedan får man traska genom skogen bärande på mjölkflaskorna ner till stranden, komma i båt, ro över sjön, komma upp till stugan, sila och separera mjölk, laga kvällsmat, som ofta består av välling på ”sötmjölk”, innan man kommer i säng, då det ofta är sena kvällen.
Fortsättning i nästa nummer.
Livet på ett Muskötorp – del 9
Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 3, 2014
