Vinterfiske vid Lugnet, Muskö. Foto: Karl-Erik Törner

Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

Vinter  – Vinterfiske

Vinterfisket efter gädda är viktigt och betyder inte bara att man får mat på bordet utan också att man kan sälja till Stockholm och få pengar, vilket är angeläget på vintern, då man har få produkter att sälja och man lägger ner mycket arbete på fisket för att få så goda fångster som möjligt.

Så snart isen är ordentligt bärkraftig ”väcker” man ner den stora sumpen, ett fyrkantigt hål sågas och huggs upp med isbill, två långa bakar spikas fast på sumpen, som släpas ut på isen och sänks ner i hålet så att bakarna vilar på isen och håller sumpen uppe i rätt nivå i vattnet. En mindre sump, avsedd för betesfisk, sätts också ut. Beten kan naturligtvis också förvaras i den stora gäddsumpen, men när man skall ta upp småmört för påbetning är det besvärligt att röra runt med håven bland gäddorna. En annan orsak till att ha en särskild betessump är, att om man samtidigt med gäddfisket också fiskar lake, en fisk som är rikligt förekommande på grunt vatten i en del vikar, är det här med separat betessump ett måste, blandar man ihop lake och betesfisk i samma sump äter laken upp småmörten, vilket inte gäddan gör.

De stora klykorna för vinterfisket tas fram och ses över, om några är dåliga byts de mot nya, som man för det mesta hugger av al. De stora klykorna, småklykorna med revar och krokar – samma grejor man använde vid sommarens ståndkroksfiske – småmört i en vattenfylld hink, allt lastas på en sparkstötting, om föret på isen är sådant att man kan använda spark, i annat fall får man begagna en dragkälke.

Längs vassar och på grundåsar hugger man runda hål i isen med isbillen, betar på kroken, nystar upp reven på den lilla klykan, precis så som man gjorde i somras på öppet vatten, men nu fäster man den lilla klykan i den stora klykans spets och sänker ner alltsammans i vattnet i det upphuggna hålet. Den stora klykan är alltid så vid att den inte kan dras ned genom hålet.

Två gånger om dagen, när det ljusnat på morgonen och innan det mörknar på eftermiddagen, går man runt fiskevattnet och vittjar krokarna. De som har mycket stora fiskevatten nöjer sig med en tur per dag.

När man vittjar har man en stor, femtioliters mjölkflaska på sparken eller kälken, en flaska som man ofta fått från någon av herrgårdarna, flaskan har blivit litet rostig och lämpar sig inte längre att transportera mjölk i men är tät och duger bra att lägga den fisk i, som man får på krokarna. En mindre bleckflaska med beten medför man också, de krokar man får fisk på måste ju betas på nytt.

Att vittja är ofta ett kallt arbete, när man drar runt med spark eller kälke och när man hugger upp isen, som bildats i krokhålet under natten, håller man sig varm, då kan man ju också ha vantar på händerna. Men när man sedan får fatt i reven, om det är ”utdrag”, och halar in den med bara händer, tar loss gäddan och kastar den i stora flaskan, stoppar de bara händerna i lilla flaskan för att få fatt i ett bete och sedan beta på, alltsammans ett pillergöra, då fryser man om fingrarna, får ofta ”nagelspräcken”.

På 1930-talet kommer små, enkla men effektiva gäddsaxar i bruk, vilket förenklar fisket, man slipper trasslet med långa revar och det besvärliga trädandet med ståndkroken.

De flesta muskötorpare, som sysslar med vinterfiske, köper betesfisken från Lugnet eller Tuppudden, där man drar isnot om vintern i vissa bestämda varp. Förutom annan fisk kan de få flera tusen småmört i ett enda notvarp. Betesfisken sorteras och förvaras i stora sumpar och när folk får veta att man dragit not beger man sig till något av dessa ställen med femtiolitersflaskan på sparken och köper sitt behov av beten, priset är två-tre öre per styck.

En och annan lake hugger på krok och sax, men det effektivaste sättet att fiska lake är att använda ”lakstrutar”. En ”lakstrut” är en liten ryssja med mycket kort arm, som genom ett stort hål i isen hängs lodrätt ner mot botten. Lakstruten läggs ut på grunt vatten, den korta armen förses med några stenar så att struten sjunker ner och hänger som den skall. Inuti strutens överände, närmast isen, knyter man fast en vit porslinsbit, exempelvis från någon sönderslagen tallrik.

Laken simmar omkring på sjöbottnen, ser ljuset från det upphuggna hålet och glansen från porslinsbiten, simmar rätt upp i den lilla ryssjan och är fast. I lakstrutar gör man ofta goda fångster, stuvad lake är en omtyckt rätt, särskilt lakens rom och lever älskas av många. Lake är en efterfrågad fisk i Stockholm och den går lätt att sälja. februari – mars är bästa tiden för lakfiske, längre fram på vintern och våren blir den slattrig och utlekt.

Vinterfiske på isen. Noten dras upp. Garnets två ändar är uppe ur vattnet och två män viker garnet efterhand som det dras upp så det inte kommer i oordning.

 

Ibland drar man nät under isen, en arbetsam och besvärlig fiskemetod, som dock kan ge både gädda och lake.
När fisksumpen börjar bli full med fisk tas stora håven fram, gäddor och lakar håvas upp och läggs i lådor som skickas till Stockholm. Så länge vaxholmsbåten går är det bekvämt med transporten men när båten slutar på grund av ishinder blir det att spänna hästen för släden och bege sig till fastlandet och skicka fisken med bil till Stockholm.

Melass

Veckorna går med arbete i stall och ladugård, på isen och i skogen. Är det en vinter, då man inte har så gott om hö så att man får fodra korna med halm mer än vanligt, använder man ”melass” för att få djuren mera villiga att äta av halmen.

Melass är en biprodukt, som erhålles vid sockertillverkning, en brun, sirapsliknande vara, som distribueras i ekfat. Melass har hög specifik vikt, vilket även ekträet i fatet har, ett sådant fat med innehåll väger 300 – 350 kilo, ändå är fatet inte särskilt stort till volymen. Fatet förvaras i ladugården under vintern, där det är varmt. Fatet placeras på ett par bockar, i fatets ena gavel borrar man hål och sätter in en kran eller kanske bara en träplugg. Man blandar melass med ljummet vatten och stänker över halmen på foderbordet, då äter korna med god aptit.

När fatet är tomt kan man, om man betalt för emballaget, såga det mitt itu och får på så sätt två präktiga tvättbaljor av ek.

(Fortsättning i nästa nummer)

 


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 4, 2018

Musköbladet Nr 4, 2018

Ortnamn på Muskö: Kråkbacken

På Hammarvägen mitt emellan Korsvägen och Johannesdal finns en höjd med ett grustag som kallas Kråkbacken.

Livet på ett Muskötorp 1920-1930-talet Del 27

Vinterfisket efter gädda är viktigt och betyder inte bara att man får mat på bordet utan också att man kan sälja till Stockholm och få pengar, vilket är angeläget på vintern, då man har få produkter att sälja och man lägger ner mycket arbete på fisket för att få så goda fångster som möjligt.

Flottans Män – 5-kamp på Grytholmen

Lördagen den 8 september hade Flottans Män Nynäshamn förmånen att få nyttja Grytholmens friluftsmuseums område och faciliteter för att anordna FM region mitts årliga femkamp med skaffning.

Spännande historier på Grytholmen

Berättarnas torg har sedan 16 somrar underhållit publik vid kastanjen på Brända Tomten i Gamla stan.