Barbro Berit Linnéa Norin f. Ericsson
*16 maj 1923 i Dorotea
† 20 september 2013 i Solna
Mamma som ung mor
Mamma föddes i Dorotea. Hennes egen mamma Paulina var en mycket älskad person, äldst i en stor syskonskara från Tuggenselegården, nära Lycksele, och gift med Erik. De två, Erik och Paulina, hade ett så nära förhållande berättade mamma, att mormor kunde förutse när morfar skulle komma hem från jobbet och då laga mat åt honom i lagom god tid. Erik var banktjänsteman och hade som barn haft fel på sitt ena knä. Men han gav sig inte utan tränade som ung upp musklerna genom att gå i diket, med ena benet på dikeskanten. Det var säkert en bit av denna ”tåga” som också drev mamma. En annan viktig sak var att man pratade rikssvenska i det västerbottniska hemmet, kanske en förberedelse för kommande liv.
Näst sista året i gymnasiet mötte hon sin like, vår pappa Ivar. Han hade representerat Sverige i länghopp och hoppade hela 7.30 meter i längd. De var båda lika idrottsintresserade och såg också båda mycket bra ut. Mamma hoppade av gymnasiet och de gifte sig istället. (Studierna hann mamma bland alla andra många aktiviteter också ta igen senare vid vuxen ålder och läste dessutom på Universitetet.) De flyttade till Skellefteå och sedan till Solna. Lägenheten var inte färdigbyggd när de kom ner till Stockholm, så mamma och vi barn fick bo kvar i det kalla, hyrda sommarhuset i Trosa långt in på senhösten. Lyckan var desto större när familjen kunde förenas i den nybyggda, med den tidens mått, luftiga fräscha lägenheten. Där i Solna ordnade hon sig ett arbete som mannekäng och jag kommer ihåg hur nervös jag var, när jag var med och tittade i aulan i den skola där jag senare också skulle tillbringa mina gymnasieår (och då oftast sitta i aulan märkligt nog faktiskt fortsatt nervöst, fast nu istället för min egen del med olika skrivningar).
Mamma och pappa köpte sommarställe på Muskö. Pappa var expert på att förhandla, mamma var expert på annat; en dag kom hon och sa, ”nu skall vi bygga en swimmingpool. Ni alla barn och grannbarn får gärna hjälpa till”. Så vi fick i uppdrag att hjälpa till att riva bort mossa från bergsknallen och sedan samla stenar. Ju större stenar desto bättre och de måste också vara platta. Utav detta byggdes det en swimmingpool, en natur pool och som under åren skapade mycken glädje och också en mängd tävlingar. Mamma hade också en liten ruffad båt med utombordsmotor, men med många platser, upp till kanske ca 16 stycken. Där fick vi och hela grannskapets barn plats och vi åkte alla ut och badade på många kobbar och skär både på Horsfjärden och på Mysingen. Med flytvästar, långt innan det var ordentligt påtänkt för en större allmänhet. Också landsteg vi många gånger på marines hemliga områden, kobbar och skär med skyltar där det många gånger stod ”landstigning förbjuden”, ett utmärkt ställe att hänga bikinibehån på tyckte mamma – och det fungerade. Vi blev bara någon enstaka gång bortkörda. Kanske marinens gubbar hade sett oss tidigare och faktiskt kände igen oss.
Mamma och pappa åker skidor, nyträffade,
med pappa Erik och lillebror Rolf,
mamma Paulina bakom kameran kanske.
Så småningom köpte mamma sig en roddbåt och startade fiska från den. Vi fick ofta följa med, och kan också många fisketricks. Mamma hade en sjöbod vid Torpa Skogs brygga och ett rökeri på tomten. Nere vid bryggan hade hon också sin vindsurfbräda. Jag måste tillstå det, att även om seglare, jag kom inte ens upp på brädan, medan mamma svischade iväg, åt ena eller andra hållet i många timmar och njöt av vinden, solen och livet. Fantastiska var de middagar som hon lagade. Eller kom resande med. Bäst av allt tyckte jag om strömmingsrulladerna och sikrommen. Jag fick lova att inte berätta hur mamma gjorde sikrommen, men jag tror att det är OK att jag gör det nu. Färsk sikrom i en skål, sedan rörde hon med en gaffel så att hinnan som höll ihop rommen släppte. Därefter på med salt och peppar och – den hemliga ingrediensen, vodka. En hel stor kaffekopp med vodka. Och eftersom det då alltid vattnades i munnen på mig redan när jag såg henne röra, ville jag alltid smaka. Men, det fick man aldrig. Hela blandningen skulle stå i 24 timmar. Och gissa att det sedan var gott.
Mamma byggde sig ett hus till på tomten. Högre upp på berget med ännu bättre utsikt. Mamma byggde inte själv denna gång, utan var byggmästare. Eftersom hon älskade naturen, bodde hon därute på Muskö utan att låsa dörren. Jag var otroligt orolig, men det gick bra, t.o.m. med älgar många gånger framme vid verandan. Mamma kämpade också i många år för att bibehålla en skog orörd som ligger ovanför Torpa Skogs brygga. Denna urskog finns fortfarande kvar, den är fortfarande helt orörd, och upplevs som en riktig trollskog, som en teckning direkt ur en John Bauer bok. Som jag kommer ihåg det, jag vet inte om det är sant eller om det bara var min önskan, där fanns också en liten skylt där mammas namn är nämnt.
Mamma fick små blödningar i hjärnan, vilket ledde till demens och problem, också ibland med omgivningen. En sjukdom som bl.a. så småningom ledde till att hon knappt kunde prata. Men många gånger kompenserade mamma detta med att dansa. Dansa, i salongen på äldreboendet framför de andra till musik från radion. Livsglädjen fanns länge kvar.
Pappa avled i januari i år, och nu tror ju jag att mamma har kommit till pappa – så att de gemensamt kan ta hand om varandra.
Med kärlek
Eva Norin , Dotter
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 1, 2014
