”1757 marti 27 stadskamreren Carl Segerlund på Arbotna blev om ottan i sin cammare af en gudlös mann genom fönstret ihjälskjuten”.
Ja, så står det i Muskö sockens dödbok från år 1757. Redan det intresseväckande, men jag hade redan innan träffat på uppgiften om mordet på stadskamreraren Segerlund i en annan källa, nämligen i Barnhusförsamlingens födelse- och dopbok 1745-1786. I Barnhusförsamlingen låg Smedjegården, alltså det häkte/fängelse där de dödsdömda fick sitta i väntan på avrättningen. Och de antecknades i denna längd.
Anledningen till att jag började borra i mordet på Segerlund var just uppgifterna som noterats i Barnhusförsamlingens längd. ”Erik Örn, båtsman och Erik Månsson, dräng. Mord på stadskamreren Segerlund uti … vid Ösmo. Erik Örn 45 mist h, Erik M 26 halshuggen och steglad”.
Här har vi återigen en båtsman som är inblandad i ett grovt brott och det dessutom i närområdet. Från början trodde jag att det rörde sig om en båtsman Örn knuten till Sundby båtsmanstorp i Sorunda. Namnet Örn är ett ganska vanligt soldat/båtsmansnamn och fanns, som det skulle visa sig, även i våra grannsocknar.
Erik Örn var båtsman vid Mickrums båtsmansstuga med nummer 39 vid 1:a Södermanlands båtsmanskompani. Han nämns i Muskö sockens husförhörslängder från år 1747. År 1750 ser hushållet ut som följer; Erik Örn 41 år, hustrun Karin 39 år, sönerna Erik 8 år och Anders 3 år samt döttrarna Karin 6 år och Beata 1 år. Beata anges som ”död”. En son Pär nämndes 1747 men finns inte antecknad därefter. Några år senare så föds dottern Brita. Örn var inte bara båtsman utan brukade utföra diverse sysslor åt Segerlund på Arbottna gård och han hade Segerlunds förtroende.
Erik Månsson arbetade som dräng på Arbottna när mordet begicks och var den som, trots sin ungdom, var anstiftare och pådrivande vid mordet.
Uppgifterna i kyrkoböckerna är som vanligt mycket knapphändiga så för att försöka ta reda på vad som hänt åkte jag till Stadsarkivet för att läsa Sotholms härads domböcker. Men där fanns ingenting, varken i ordinarie ting eller i s k urtima ting. Då återstod Riksarkivet och Svea Hovrätts handlingar. Där hade jag bättre tur och det är en förskräcklig historia som spelas upp.
Av handlingarna framgår att Segerlund blev mördad natten mellan den 26 och 27 mars 1757 och att rannsakning av mördarna hade ägt rum på Arbottna gård den 3 och 4 juni av Sotholms häradsrätt.
Själva händelsen skulle ha förgåtts av drängen Erik Månssons missnöje över sin husbonde Segerlund. Erik är 25 år gammal och har hunnit tjäna som dräng på Arbottna i 9 år. Han säger sig vara missnöjd över Segerlunds uppsikt över arbetet, han tror att han, om bara Segerlund är ur vägen, ska få tillträda sysslan som fogde på Arbottna och dessutom få tillträda hemmanet Ekesgarn. Han lyckas genom att utlova belöning övertala båtsmannen Erik Örn att åta sig att skjuta Segerlund. Örn, som är båtsman, är van vid att hantera skjutvapen.
Redan året innan har Månsson försett Örn med kulor och planen var då att Segerlund skulle skjutas i skogen då han förväntades hem från Stockholm. Modet svek denna gång Örn. Men Månsson lämnade inte Örn i fred utan ömsom med löften om belöning och ömsom med hot så lät sig Örn övertalas igen.
Denna gång skulle de skjuta Segerlund genom fönstret om natten då Segerlund sov och de gjorde vissa förberedelser. Bland annat så slog de i en spik i fönsterkarmen på det fönster till rummet där Segerlund brukade sova. De provriktade också bössan mot sängen och dessutom reste de en stege mot fönstret. Tanken var att Örn skulle klättra upp på stegen och vila bössmynningen mot spiken när han sköt.
På morgonen den 26 mars tar Örn med sig en hagelbössa hemifrån och gömmer den i ett träd nära gården. Efter avslutat arbete på gården inväntar han mörkrets inbrott och att folket ska gå och lägga sig. Därefter hämtar han bössan och går till det förut utsedda fönstret och skjuter Segerlund som ligger i sin säng. Han träffar det sista revbenet som krossas och vänstra njuren varvid Segerlund dör av blodförlust inom en timma.
Efterspel
Det dröjde inte särskilt länge innan Erik Örn och Erik Månsson avslöjades. Det kanske till och med var så att Erik Månsson ”skröt” om gärningen. I den efterföljande rättegången försöker han föra fram att flera anställda på gården var missnöjda med Segerlund och namnger även andra personer som medbrottslingar, något som rätten lämnar därhän.
Sotholms häradsrätt dömer de båda männen enligt 15 kap. 1§ missgärningsbalken att vardera mista högra handen, halshuggas och på stegel läggas. Alla dödsdomar en häradsrätt utdömde skulle fastställas av Högsta domstolen, i det här fallet av Svea Hovrätt. Hovrätten finner det utdömda straffet alltför milt.
Hovrätten fastställer domen till att de båda männen först ska ställas i halsjärn vid skampålen med en tavla över huvudet där brottet anges, därefter ska de hudstrykas med 20 par spö av bödelsknekten. Efter det ska de få friskna till innan själva avrättningen sker. Först ska högra handen huggas av och sedan ska de halshuggas. Därefter ska huvudet och handen sättas på en påle och den övriga kroppen delas i fyra delar och läggas på fyra stegel.
Anledningen till att straffet skärps är att hovrätten anser brottet extra grovt då de planerat det långt i förväg och att de överfallit Segerlund då han sov i sin egen säng och varken kunde vänta sig eller avvärja något våld.
Hovrätten skriver till landshövdingen och begär att han ska undersöka om det går att verkställa straffet ute på Muskö ”androm till varnagel”. Anledningen är att det skulle vara ”nyttigt” för musköborna att med egna ögon få se vad som väntar dem som begår brott, eftersom de anses vara ”ett hårt folkslag”. Man föreslår att själva pålstraffet och hudstrykandet ska ske på Södermalms torg eftersom man är rädd för att männen ska rymma. Men själva avrättningen vill man helst ha ute på Muskö och landshövdingen får i uppdrag att se om han kan hitta någon jordägare som vill upplåta plats för detta. Det gällde ju inte bara plats för själva avrättningen utan liken blev ju dessutom begravda på platsen. Det var nog inte alla som ville ha några osaliga andar virrande omkring på sin mark.
Galgstenen i Jordbro var Sotholms härads officiella avrättningsplats. Troligtvis var det där Erik Örn och Erik Månsson mötte döden. Foto: Maria Landin 2012.
Man konstaterar till slut att om det inte går att hitta någon plats på Muskö ska avrättningen ske på ”det vanliga stället”, alltså Galgstenen vid Jordbro. Prästen på Muskö ska utlysa avrättningen från predikstolen och se till att så många öbor som möjligt bevistar avrättningen.
Tyvärr vet jag inte var de blev avrättade till slut, men att de blev det, står ju antecknat i Barnhusförsamlingens längd samt i Muskö sockens dödbok där prästen skrivit notisen helt på latin. ”jul 13. ob. commision homicidium, deiollabantur classianus Er. Örn 46, et. serv. Er: Magni in Arbotna 25”.
Att översätta detta rakt av är inte lätt, men homicidium betyder mord, deiollabantur står för halshuggning (decolla…..=halsen av) och classianus betyder något med ”flottans man”.
Man kan också konstatera att de inte behövde vänta länge på sin avrättning, rannsakningen skedde den 3-4 juni och avrättningen verkställdes den 13 juli.
Funderingar
Vad drev egentligen Erik Örn till att begå denna handling? Varför Erik Månsson gjorde det är klarlagt i rättegångsprotokollen, men det står ingenting om Örns motiv annat än möjligen den utlovade belöningen.
Familjen Örn fick sex barn på ungefär tio år. Det är bara ett av barnen, Beata, som dör tidigt enligt kyrkoboken. Men alla barnen försvinner väldigt tidigt från familjen. T ex så flyttar dottern Karin när hon är 9 år till Mickrum, till en piga med ett oäkta barn. De flyttar sedan vidare till Ornö. Båda sönerna Erik och Anders verkar flytta när de är 10-12 år gamla och den yngsta dottern, Britta, är ungefär 12 år när hon inte längre är skriven med modern. Det är lite väl tidigt att ge sig av hemifrån för att tjäna. Var familjen väldigt fattig? Kanske var det därför belöningen lockade, även om det är oklart i vad den skulle bestå av.
Erik Örns hustru, Karin Persdotter, bor kvar i båtsmanstorpet fram till 1769 sedan försvinner hon någonstans. Vad försörjde hon sig på under dessa år sedan hon blivit änka? Hon fick dela torpet med andra personer i perioder. En ny båtsman O.B. Örn anställs 1758, 25 år gammal, men han dör redan 1760. Sedan flyttar det in en skomakarefamilj som bor något år. Först 1771 flyttar en ny båtsman, Jonas Örn, in i torpet, men då har Karin flyttat därifrån.
Och Carl Segerlund, låg det något i Erik Månssons antydningar om att flera personer var missnöjda med hans husbondevälde?
Carl Segerlund var från början verksam som kronobefallningsman (en sorts länsman) i Sotholms härad och hade till uppgift att ställa människor inför rätta. Han förekommer naturligtvis ofta i domboken i sin roll som kronobefallningsman, men även i en del mål där han är inblandad som privatperson. Det handlar om beskyllningar för okvädningsord och till och med slagsmål. Så visst kan han ha skaffat sig fiender.
Han tvistar också med bönderna Per Larsson i Västergrimsta och Anders Andersson, Nils Ersson och Per Persson i Östergrimsta (Sorunda) angående kvarnen där. 1738 får Segerlund fasta på halva frälsehemmanet Östergrimsta och halva frälsehemmanet Västergrimsta med undantag för kvarnen. Det verkar som om Segerlund ändå gör anspråk på ägandet av kvarnen och tvisten med bönderna tar sin början. Den fortgår ännu 1741 då Segerlund beskyller bönderna för att de ska ha öppnat dammluckorna vid kvarnen och dessutom kastat bort dem. Bönderna i sin tur beskyller Segerlund för att ha kastat ut deras mäld ur kvarnen.
Kvarnar låg tydligen i Segerlunds intresse. 1756 ansöker han om att få anlägga en finbladig sågkvarn vid Valinge på Muskö.
1740 befordras Segerlund från kronobefallningsman till politie bokhållare i Stockholm. Vid sin död kallas han stadskamrer.
Straffet
Som om det inte var nog med halshuggning, kunde det ibland också utdömas tilläggsstraff i form av bränning eller stegling, då kroppen styckades och sattes upp på hjul som satt på en stolpe. Den som avrättats begravdes i ovigd jord på avrättningsplatsen. Man begravde ordentligt med stenar som skulle låsa fast den döde. Både för att hindra denne från att gå igen, men lika mycket för att hindra efterlevande från att försöka ta hand om den döde och begrava honom eller henne i smyg på kyrkogården. Man ville också förhindra att människor skulle lockas till svartkonst och trolldom med benpipor, träflisor och spikar.
Enligt den tidens sed var det viktigt att bli begravd i vigd jord på kyrkogården, med alla lemmar i behåll. Annars kunde man inte uppstå på den yttersta dagen. Så tilläggsstraffet var ofta mer fruktat än själva halshuggningen eftersom man då för all framtid var utestängd från Guds nåd.
Maria Landin
”Ständigt dessa båtsmän”
Jag har under några år intresserat mig för båtsmännen på Södertörn och slagits av att de påfallande ofta påträffas i Sotholms härads domböcker. De står instämda till tinget för slagsmål, fylleri, misshandel och ibland också mord och dråp.
Fenomenet är intressant och värt att fundera kring. Kan man jämföra dåtidens båtsmän och indelta soldater med nutidens traumatiserade soldater som har svårt att finna sig till rätta i det civila samhället efter det att de kommit hem från att ha deltagit i något krig?
Eller var det en särskild sorts människor som sökte sig till soldatyrket? Klart är i alla fall att det var ett otryggt liv, både för båtsmannen själv men också för hans hustru och barn som blev körda på porten om mannen själv stupade. Man ägde ingenting av värde och hade inte så mycket heder att vara rädd om.
Jag har i Sorunda hembygdsförenings tidning Sorundabygd skrivit några historier under rubriken ”Ständigt dessa båtsmän” och nedanstående berättelse publicerades i Sorundabygd nr. 65, 2013.
2014-01-04
Maria Landin
Kommunantikvarie Nynäshamns kommun
Ordförande Sorunda hembygdsförening
Örnstorp
Den sista båtsmannen som bodde på torpet var båtsman Örn, han var också den sista båtsmannen i Sverige.
Vid hans begravning 24 nov 1942 skulle det uppmärksammas, med personal från flottan.
Kistbärare rekryterades från pansarskeppet Drottning Victoria som var stationerad i Horsfjärden.
En av bärarna var Arne Kappel som låg inkallad på ovanstående fartyg, han vår då bosatt i Småland. Ca 15 år senare blev han anställd som skeppare på Musköfärjan Lahela, (en fd engelsk minsvepare som överlevt andra världskriget.)
Arne Kappel köpte en tomt bredvid Örnstorp och byggde sitt eget hus, vid Örnstorparns potatisland som han själv utryckte sig
Örnstorp finns kvar än idag, och är en fritidsbostad på Hammarvägen.
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 3, 2014
