År 1945, omedelbart efter andra världskrigets slut, gjordes en inventering för att förbättra kommunikationerna i Stockholms läns skärgårdar. Två förslag för kommunikation mellan fastlandet och Himmelsö-Herrö-Yxlö-Muskö lades fram i februari 1946, men båda lades ner samma år.
Det ena gällde en begränsad färjetrafik från Nynäshamn över Kalvströmmen till Himmelsö/Herrö och till Yxlö. För att komma till Muskö föreslogs bilfärjetrafik mellan Söderby brygga och Mickrum.
Det andra var en väg med brosystem från Nynäsvägen förbi Lund över Kaffeholmarna till Himmelsö-Herrö-Yxlö samt färjetrafik mellan Yxlö och södra Muskö. Det förordades av Länsstyrelsen.
Fortfarande var utflyttning och lokalisering av en flottbas utanför Stockholm inte helt utredd, och man var inte beredd att skjuta till särskilda medel för den begränsade fasta befolkningen på dessa öar.
Det var då aldrig tal om en broanslutning till Muskö.
Redan två år senare, 1948, blev förslaget till en stor örlogsbas på Muskö allvar.
1. Vägen till Alsnäset + färja från Alsnäset till Mälbykajen på Muskö. Civil fortsättning till Götängen.
Variant: Tunnel 1A + 1B + fortsättningstunnel genom basen.
2. Väg – bro – väg över Herrö 2A + tunnel 1B + fortsättningstunnel genom basen.
3. Slutgiltig väg från Nynäsvägen: väg – bro – väg – bro – väg + tunnel under stora och lilla Skramsösund.
Bild: Bo och Anita Stjernström
Örlogsbasutredningen 1948 ledde till att Kungl. Maj:t gav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett uppdrag att göra nödvändiga undersökningar och kostnadsberäkningar för ett principförslag om vägsystem från väg 143, dåvarande Nynäs-vägen, över Himmelsö-Herrö-Yxlö-Stora Skramsö till södra Muskö.
Det handlade då om ett ganska rakt vägsystem med broar över Lundströmmen, sundet mellan Herrö och Yxlö samt lilla och stora Skramsösund, den sista med minst 40 meter segelfri höjd. Från militär synpunkt var det inte någon bra lösning.
Broarna kunde lätt slås ut med flyganfall.
Fortifikationsförvaltningen hade därför flera alternativ.
Det enklaste men mest opraktiska förslagetvar en bilfärjeförbindelse från Alsnäset vid Landfjärdens inlopp till Musköbasens kaj mot Mälbyfjärden med en fortsättning norrut runt berget till en väganslutning vid Götängen. Det skulle åtminstone vara bättre för Marinbasen än en bilfärja från Söderby brygga till Mickrum. I början fick entreprenörerna som jobbade med basen själva ordna sjötransporterna. Fortifikationsverket anlade därefter Alsnäsets färjeläge för att klara av transporter under basens byggperiod.
Arbetet med basen hade högre prioritet än vägbygget.
I sökandet efter en militärt säkrare och effektivare kommunikationslösning kom tunnelförslagen i början av 1950-talet. Det var nytt för Sverige och tog tid att lösa.
Det ena förslaget var att spränga en lång undervattenstunnel från Alsnäset.
Det militärt säkraste förslaget var en kort avtagsväg från Alsnäset och en lång tunnel hela vägen under södra delen av Ådfjärden, Herrö, Mälbyfjärden och norra änden av Skramsö och upp efter södra änden av Djupskåraberget med en civil koppling till landsvägen på Muskö. Hur och exakt var tunneln skulle komma upp och hur utgången skulle fördelas till basen och till allmänna vägen visades inte. Förmodligen var det av säkerhetsskäl eller att man ännu inte tänkt färdigt.
Tunneln skulle bli 6 kilometer lång! Det fanns även ett kombinationsförslag med en hälften så lång tunnel där vägen över Herrö skulle fortsätta norrut och tunneln dyka ner under Mälbyfjärden till Musköbasen, men det förslaget togs bort tidigt.
Investeringskostnaderna fram till en färdigt förbindelse beräknades till omkring 120 mkr, lägst för tunnelalternativet.
Bygget skulle vara klart mellan 1964 och 1965.
De dokument som jag hittade, är daterade december 1958 när utformningen och arbetet med sprängningarna redan kommit ganska långt. Det är därför förvånande att anslutningen till ön, i båda ursprungliga tunnelförslagen, är inne på basområdet. Det verkar nästan som det bara skulle gälla militär trafik.
Men ett av alternativen hade även en fortsättning för civil trafik med anslutning vid Götängen, antingen som tunnelförlängning eller förlängning med färjetrafik från Alsnäset vid Landfjärdens inlopp.
Det fanns även förslag till enbart färjetrafik, alternativt från Nynäshamn, och då skulle i båda fallen även färjetrafiken mellan Söderby brygga och Mickrum finnas kvar. Men det fanns förmodligen en hel del förslag eller skisser som aldrig lades fram för eller behandlades av Örlogsbasutredningen 1948. Ett sådant var en ringled österut längs kusten och över öarna till norra delen av Muskö. Jag (då 9 år gammal) minns fortfarande mammas förskräckelse när det kom en man med käppar och anteckningsblock på dåvarande stigen, numera Solvägen, och förklarade att han hade till uppgift att utreda möjligheterna att dra en väg till Muskö rakt över vårt tomthörn. Den skulle gå i dalgången från trädgården Sköndal en bit innan Söderby brygga, förbi Almåsa och Horsvik, med broar från Baksten till Käringholmen, Vitsgarn, Björnholmen och över ”Roparsundet” till vägen på Muskö förbi Torpa träsk. Han lyckades inte lugna mamma med förklaringen att vägen troligen skulle dras någon annanstans, men att man ändå måste beräkna kostnaderna för förslaget.
Till slut valde man en kompromisslösning med en slingrande väg, en 11 meter hög bro över Lundströmmen och en låg bro mellan Herrö och Yxlö och därifrån en hälften så lång tunnel till Muskö som från Alsnäset.
Trots bakslag med vatteninträngning under sprängningsarbetena höll man tidsplanen. Det var då höjden av ingenjörskonst, nästan tre kilometer lång med en lägsta bottenpunkt 65 meter under vattenytan. 1963 öppnades tunneln för militär trafik och den 15 mars 1964 invigdes den för allmän trafik och färjetrafiken mellan Söderby brygga och Muskö lades ner.
Det var en av världens första undervattenstunnlar utan beklädnad på bergväggarna. Men vi grabbar hade mest varit imponerade av de två då hypermoderna plastbåtarna ”Realloy Pilen” med stora V-motorer från Evinrude som under byggtiden låg vid Söderby brygga till förfogande för Bergendal&Höckerts ingenjörer.
Området var fortfarande militärt skyddsområde. Fyra år senare, 1969, invigde kung Gustaf Adolf själv Musköbasen.
1987 ville vägverket lägga ner tunneln, men chefen för Marinen vägrade.
Bo Stjernström
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 3, 2014
