Postens historia på Muskö

I gamla tider, i början av vårt århundrade, kom posten till Muskö med vaxholmsbåten, som gick från Stockholm, under sommaren varje dag utom söndag, övriga årstider tre dagar per vecka.

Men när vintern kom med kyla och isläggning upphörde båtturerna, då gick posten med tåg till Tungelsta station, varifrån postsäckarna transporterades till Söderby Brygga och vidare på isen över till Muskö Ångbåtsbrygga och därifrån till poststationen på Muskö, belägen i Muskö Skola, nuvarande Muskögården. På skolhusets vägg satt Kungl. Postverkets emblem, posthornet med kronan över, postmästare var klockar Nilsson.

Så länge vaxholmsbåten gick sina turer kom posten fram regelbundet, när isen lade och båten upphörde att gå uppstod problem. Då samlades posten till Muskö i Tungelsta under en eller annan vecka tills isen blev farbar på Hårsfjärden. Transporten av post över isen sköttes av folk från fastlandet, en man vid namn Dahlberg tjänstgjorde som postiljon i många år. Postsäckarna drogs på en kälke över isen, ett många gånger nog så slitsamt arbete. Vid mycket dåligt väder fick postturen helt enkelt inställas, någon gång användes häst och släde, men sällan.

När Dahlberg lämnat av säckarna vid Muskö Skola och var på hemväg gick han ofta in i stugorna längs vägen, om vädret var bra, förstås, och han inte behövde göra sig någon brådska. Han berättade historier, både humoristiska och tragiska, ofta berättade han om sin dotter, som omkommit på Atlanten vid Titanics undergång år 1912. Vackra vinterdagar med sol och vindstilla medförde Dahlberg ofta isbill och fiskedon. Då stannade han upp vid Jeppes Udd på hemvägen och pimplade simpor, så han fick ett kok fisk med sig hem till sin stuga.

Under Dahlbergs tid som postiljon var det just inte så mycket post till och från Muskö – han hade givetvis också post från Muskö på sin kälke på återvägen – i regel var det bara en säck innehållande några brev, en och annan värdeförsändelse, några få tidningar, tidningsprenumeration förekom i mycket ringa omfattning.

Så småningom ändrade postverket transportvägen till Muskö. Sträckan Söderby – Muskö över Hårsfjärden byttes ut mot Lund på fastlandet till Simpviken eller ibland Gullboda på Muskö. Posten gick med järnväg till Ösmo och därifrån till Lund.

Till denna plats gick också posten till de andra öarna, Himmelsö, Herrö, Yxlö. Postförare blev en Musköbo, Johansson i Sköldsvik, ett torp som låg inom det nuvarande varvsområdet, ett torp som sedan länge är rivet.

Till att börja med skötte den nye postföraren, ”Sköldsvikarn” som han kallades av Musköborna, posttransporten ensam, men mängden av post till Muskö började öka, och öka kraftigt. Orsaken var postorderhandeln med Åhlén & Holm som pionjär på området. Två gånger om året, höst och tidigt under vårvintern då isen fortfarande låg, kom Åhlén & Holms kataloger. I varje stuga på Muskö rekvirerade man minst en katalog, ibland både två och tre, och när de nya vår- och höstkatalogerna kom ut fylldes flera postsäckar. Och det var inte fråga om några tunna häften, som vi i dag är vana vid att se ramla ner i våra brevlådor, nej, en Åhlén & Holmskatalog var en stor, tjock och tung bok. Åhlén & Holm sålde ju allt mellan himmel och jord.

Sen kom alla varor, man rekvirerat, en oändlig mängd paket, Musköborna, som varit hänvisade till gårdfarihandlarnas ofta ganska torftiga sortiment vid sina inköp, fick plötsligt en bok i sina händer, som i bilder visade och bjöd ut alla de härligheter, som fanns i världen. Och katalogerna lästes och studerades under mörka höst- och vinterkvällar tills de var så gott som sönderlästa, varefter de hamnade på dasset, där de mer eller mindre trasiga bladen fortfarande studerades under dassbesöken. Inte så sällan hände det att man föll för frestelsen att skicka efter mer varor än man hade råd till, när paketet kom kunde man inte lösa ut det, vilket skapade irritation hos postmästaren på Muskö, som fick besvär med att returnera paketet.

Irritation väckte också den ökande postorderhandeln hos Sköldsvikarn, som svor ve och förbannelse över det stora antalet postsäckar, han fick att släpa över isen. För att klara av transporterna måste han ta sonen Erik till hjälp.

Vackra vinterdagar med gott före på isen gick posttransporten som en dans, i dåligt väder blev det ett slit. Under vårvintern kunde det bli dramatiskt, då kunde det bli problem att finna den säkraste vägen mellan Lund och Muskö. En Musköbo, Lennart Berggren, som ofta hjälpte Erik, som mer och mer övertagit huvudansvaret för postföringen, kan berätta om hur man ibland när isen var dålig surrade fast en lång planka tvärs över kälken för att den inte skulle sjunka, om isen brast. Postsäckarna måste räddas till varje pris. Hur det skulle gå för människorna i en dylik situation tänkte ingen så mycket på. Och hur man ibland tog sig fram på isen till Skramsö och där Skramsösund på andra sidan gick öppet och att man fick se till att där ha en båt för att transportera över postsäckarna till Muskö.

Synd att ingen postförare fört dagbok över sin verksamhet, det skulle säkert blivit en intressant och spännande läsning. Men det var så och är väl fortfarande så för de flesta människor att det egna, vardagliga slitet inte är något att skriva om, tyvärr.

Det finns en liten bok, ”Lindströms Skärkarlsår”, skriven av klockaren på Ornö, Anders Frideen, utgiven på Tidens Förlag 1922, som beskriver en postförares liv, eller postseglare, som han kallas, under samma tid som Dahlberg förde post till Muskö, dvs före och under första världskriget. Huvudperson i boken är den kände konstnären Rikard Lindström, som bodde ett par år på Ornö och tjänstgjorde som postseglare mellan Ornö och Huvudskär. Varför inte citera ett kapitel ur boken?

”Solen steg högre. Vintern och våren började en tvekamp. Bland bergen uppe i skogarna på ön låg snön ännu djup och de små insjöarna voro delvis körbara. Uppe från bergen silade smältvattnet i små rännilar, som samlade sig till bäckar i de smala dalgångarna. På höjder och södersluttningar svann snön nästan snabbare än önskvärt var. På fjärdarna låg ännu isarna, mörka som det onda samvetet och lika opålitliga.
Vårisen är alltid farlig.
Den kan ligga fotstjock på morgonen och vara körbar. På kvällen bär den kan hända knappast en gående. Isgadden eller en stör går med ett kraftigt hugg igenom.
På några soliga timmar förvandlas den till smältande snömos.
Himlen är oftast klart blå och molnfri och den syrerika luften från havet, stark som gammalt vin eller ung kärlek, skänker en lust till verksamhet, som ej låter hejda sig.
Lindström, som arbetat hårt hela vintern både som postseglare och konstnär, var tidigt en morgon på väg till Huvudskär med posten. Över axeln hängde den tunga postväskan och i handen hade han en uttergadd att prova isen med. Han gjorde några hugg. Den var stark och när han kommit ett stycke ut på fjärden, spände han skridskorna på för att åka till Hansten. På mitten av fjärden, där strömmen skar, var en hel rad vakar och på somliga ställen var isen så tunn, att det var· livsfarligt söka ta sig över. Han gjorde en sväng neråt fjärden, där han visste den var starkare.
Morgonen var vacker och Lindström åkte med långa ytterskär. Gick det så här skulle han snart vara vid Hansten. Nästa vecka hade nog isen givit sig iväg och han skulle få sätta sin båt i sjön. Väskan tyngde och när han åkt en stund stannade han, tog upp näsduken och torkade pannan.
Han fortsatte utåt mellan kobbarna. Framför honom låg Hansten med sin stora tall, ännu femton minuter och han skulle vara framme. Mellan Hansten och Huvudskär gick havet öppet, men han visste att Sjöberg hade båt på utsidan och den skulle han låna.
Ett långt skär, en elegant sväng, på ett ögonblick brast isen och han låg i det kalla vattnet mitt ute på halvmilafjärden. Han kände emmertid ingen rädsla, först skulle han rädda väskan, sen skulle han nog klara sig själv. Han visste att det låg tusentals kronor i väskan, det hade han fått veta på stationen. Månadsavlöningarna till personalen vid lotsstationen, tullen och fyren.
Han kämpade duktigt och beräknande bland isbitarna för att rädda väskan till isbrädden. Framför honom brast isen ideligen och väskan var tung i vattnet.
Han kände att skulle han rädda den, gällde det att skynda på. Efter en jätteansträngning fick han den slutligen upp. Så sam han ett par meter för att ta sig själv upp. Han gjorde en kraftig ansats och korn halvvägs, så brast isen och han låg åter i det kalla vattnet. Ännu en gång med samma resultat och han började känna sig trött.
Det såg allvarsamt ut, kläderna bleve tunga som bly och skridskorna ville draga ner honom. Om han bara kunde få dem av sig.
Han försökte och lyckades få den ena i handen. Den hade en lång spets, han sam bort till isbrädden, lyfte handen och högg spetsen i isen. Ett stort isstycke låg vid hans fötter, han gav det en kraftig spark samtidigt som han drog i skridskon. Gick inte.
Så trött han var, han kände det som om han legat en timme i vattnet. Slutligen kom han att tänka på, att det lättaste sättet att ta sig upp på isen är att lägga sig på rygg och söka skjuta sig upp. Han vände sig i vattnet och sökte få nacken upp på isbädden, drog armbågarna bakåt och låg om ett ögonblick uppe på den fasta isen.
Han drog ett långt befriande andedrag. Vilken lycka att leva och han kunde ej låta bli att smeka den falska, kalla vårisen, som bar honom. Han var ohyggligt trött, det dög emmertid ej att ligga så här, då skulle snart en lunginflammation fullgöra, vad ej havet mäktat.
Han reste sig och såg sig om. Från Hansten kom en person åkande. Det var Sjöberg, som sett honom och givit sig ut att lämna sitt bistånd åt den nödställde.
Om ett par minuter var han framme.
– Det kunde gått illa, sade han – nu tar jag väskan, åk efter mej!
Lindström spände fast skridskon, så åkte de i ilande fart mot Hansten.
När de komma fram ångade det av Lindström som om han tagit ett svettbad.
– Det är hälsosamt, sade Sjöberg, – kom nu ska du få torra kläder och en kaffekask.
När Lindström inne i kammaren, som uppeldats, ömsat kläder och med Sjöberg satt vid det varma kaffet, kände han ett välbehag som aldrig förut.
– Ett sådant bad skulle man ta varje dag, sade han och tände pipan.
– Nu stannar du här tills i morgon så följs vi åt till Huvudskär, jag ska dit med en kalv, som jag tingat bort, sade Sjöberg.
– Omöjligt, jag måste fara i dag, sade Lindström, – posten ska fram.
– Nå då var det väl att jag slakta kalven på morgonen, sade Sjöberg. Och när de tagit en påtår och en halva gick Sjöberg efter kalven och Lindström tog väskan.
Ute på Huvudskär gick folket i oro och väntade. Genom tuben hade de sett Lindström gå ner sig, sett hur han tagit sig upp, men hur det gått med posten visste de däremot ej. För övrigt var en sådan händelse ganska allvarsam. De visste det.
Hade alla själva prövat på det.
När han kom i land togs han emot som en hjälte, alla ville trycka hans hand och han såväl förstod dessa människor, som alla voro hans vänner. Och alla ville ha honom som gäst. Men han gick som vanligt till sin vän Öhlin, där han stannade och åt middag.
Efter ett par timmar var ”bakposten” färdig. – Nu far vi, Sjöberg, sade Lindström. – Du ska stanna tills i morgon bittida, då är isen starkare inne på fjärden, sade Öhlin. – Det är alldeles omöjligt, jag ska hem och måla, svarade Lindström.
Ingenting hjälpte, varken övertalningar eller böner. En timme senare var han på Hansten och fick sina kläder, som torkats under tiden. Sen följde Sjöberg honom förbi de farliga ställena. På kvällen var han åter i sin stuga. Aldrig förut hade vilan i den gamla pinnsoffan känts så oändligt ljuv som denna kväll.”

Det kan tilläggas att postseglare Lindström gjorde en posttur i veckan mellan Ornö och Huvudskär, avlöningen var 11 kr per tur. (en parentes: Rikard Lindström hade en viss anknytning till Muskö, dock inte som postseglare. Han besökte Muskö ett flertal gånger de här åren, han var vän till och umgicks med Adolf Levin på Jennyhill, med George Levin på Arbottna och dennes svåger portugisiske ministern Castro de Fejo samt John Börjesson på Kjefsholmen m fl, kort sagt den sommarsocietet, som den tiden vistades på Muskö).

Men åter till Muskö. Postkontoret flyttades i början av 1900- talet till den nybyggda Klockargården, där den nye klockaren, Malmstedt, efterträdde Nilsson som postmästare. Malmstedt tjänstgjorde under några år även som ”bankdirektör”, Allmänna Sparbanken hade ett avdelningskontor i Klockargården. På fasaden utåt vägen stod bankens namn i stora bokstäver och därunder satt postverkets emblem. I slutet på 20 – talet ställde denna bank till stort rabalder i hela landet, då den gick omkull och många småsparare, även på Muskö, förlorade sina pengar.

Inredningen i de här tidiga postkontoren var enkel och primitiv. Malmstedt hade hyllor på väggen, indelade i fack. Varje torp och gård på Muskö hade sitt eget fack, försett med fastighetens namn. Facken var inte som i dag försedda med låsbar lucka, de var öppna utåt. Bestämda öppettider existerade inte på postkontoret, man gick till posten när som helst, alltid träffade man någon hemma, som kunde ombesörja ens ärende.

Klockar Malmstedt dog år 1925, efter många års tjänst som klockare, postmästare och under en tid, som nämnts, även bankman. Så småningom flyttades poststationen till Muskö Prästgård, prästens fru, fru Tidström, övertog sysslan som föreståndare för posten. Prästgården blev en samlingspunkt för folk, särskilt under höstkvällarna, i synnerhet ungdomar samlades utanför Prästgården när det var ”postkväll”, vilket under den årstiden bara inträffade tre gånger per vecka. Det blev ett kvällsnöje att gå till Prästgården, dit gick man om man hade ett post ärende eller inte, man gick dit för att prata och umgås. I Prästgården fanns för övrigt inte mindre än sex ungdomar i familjen, vilket väl också bidrog till att många andra ungdomar infann sig där om kvällarna.

”I kväll är det postkväll”, sa man till varandra i stugorna och i god tid innan vaxholmsbåten kom till Muskö började folk strömma till på gårdsplanen utanför Prästgården. Man visste aldrig vilken tid båten anlände till Ångbåtsbryggan, det kunde skilja en timme eller mer mellan turerna. På Prästgårdens framsida fanns en ganska stor, öppen veranda med två säten, där blev snart fullsatt, det var mest ungdomar, som slog sig ner där. De övriga stod i grupper på gårdsplanen eller satt på trapporna vid de två små flyglarna. I verandans tak hängde en fotogenlykta, som spred ett svagt sken ut över gårdsplanen, för övrigt ruvade höstmörkret över nejden.

Efter längre eller kortare väntan hördes skramlet av en vagn uppe vid Valknopp, det var Knopparn, som kom med häst och vagn och postsäckar och strax svängde in på gårdsplanen. Postsäckarna bars in och de väntande fick tåla sig ännu en stund, posten skulle först ordnas och sorteras upp.

Äntligen öppnades dörren och postmästaren, fru Tidström, kom ut med famnen full av post och utdelningen kunde börja. Först delades brev ut, fru Tidström ropade upp mottagarens namn, ofta åtfölt av humoristiska kommentarer som: ”Hon har skrivit nu igen,” eller ”Han har inte glömt dig än,” om det var en pojke eller flicka, som fick brev, kommentarer som alltid åtföljdes av skratt och gliringar från den församlade folkhopen. Dags- veckotidningar delades ut till prenumeranter, de som fick paket eller värdeförsändelser fick komma in på kontoret och kvittera. Postutdelningen gick vanligtvis ganska snabbt, men två gånger om året hakade det upp sig: när postorderkatalogerna, alla musköpostmästares förbannelse, kom. Då förklarade fru Tidström: ”Katalogerna får ni hämta i morgon, jag har inte tid att dela ut dem nu, jag måste sortera upp dem i lugn och ro”. Och med det beskedet fick man låta sig nöja. Någon gång, dock inte ofta, kom det ingen post, då fick fru Tidström ett meddelande från Muskö telefonstation, som fått upplysningen från Utö: ”I kväll kommer det ingen båt, den ligger kvar vid Utö på grund av dimma”. Då lomade allt folket hem igen i höstmörkret, ingen verkade särskilt besviken, man hade ju fått vara tillsammans ett par timmar, pratat och umgåtts.

Mängden post ökade mer och mer, behovet av en ny poststation växte. Ett nytt postkontor inreddes i handelsbon, som växt ut och kallades ”Muskö Div. Handel”.

En dotter i familjen Tidström, Stina, flyttade ned till det nya postkontoret i affären för att tillsammans med affärsinnehavaren, fru Lönnberg, tjänstgöra som postmästare.

Stina kallades av Musköborna alltid ”Stina i Prästgårn”. Man kan nog säga att det nya postkontoret i affären blev Muskös första. ”riktiga” postkontor. bl a infördes bestämda öppettider, tidigare hade kunderna kommit och gått som de själva ville och fått sina ärenden ombesörjda när som helst under dagen och kvällen, vardag som söndag. Det tog tid innan de nya bestämmelserna slog igenom, till att börja med var de inte alls populära. Men som alltid vande folk sig vid det nya, utom gubben Öberg i Torpet, som i det längsta envisades med att komma när han själv ville och när han vid ett besök upplystes om att: ”Posten är stängd, Öberg får komma igen när det är öppet”, svarade: ”Har ni posttider på en sån här kobbe?” Det här nya tyckte han var ett onödigt påfund, som kanske kunde passa i en stad, inte på en ö i skärgården.

Det dröjde inte så länge förrän även poststationen i affären blev för trång och obekväm, ett särskilt litet hus uppfördes intill affärsbyggnaden, rymligare och ändamålsenligare, för att göra tjänst som poststation, och där fru Lönnberg och hennes dotter Doris kom att fungera som postens befattningshavare. ”Stina i Prästgårn” flyttade till Stockholm och fick tjänst i Postverket, en verksamhet hon för övrigt blev trogen hela sitt liv.

Denna poststation är kanske den, som dagens äldre Musköbor har det starkaste minnet av, den fungerade i många år och hölls öppen en timme även varje söndag.

Posten kom nu till Muskö varje dag beroende på att vaxholmsbåten, efter många decenniers trafik på Muskö, dragits in. I stället gick nu en passbåt i daglig trafik på Söderby Brygga. Nu hämtades posten vid Ångbåtsbryggan av Gösta Lönnberg. Om vintern, när passbåten upphörde med trafiken på grund av ishinder, transporterades posten över isen på det gamla sättet för en kort tid, så snart isen blev körstark hämtade Lönnberg, eller ”handlarn”, som han alltid kallades på Muskö, posten med sin lilla bil vid Söderby. Transporten av postsäckarna över isen var, som det alltid varit och ofta rent dramatiskt. Innan isen blev körstark sköttes forslingen av posten av besättningen på passbåten.

År 1956 efterträdde Greta Ericsson fru Lönnberg som postmästare, hon tjänstgjorde några år i posten vid affären, men år 1961 var det dags att flytta poststationen igen, då till det nybyggda hyreshuset i ”Oxhagen”, som platsen där hyreshuset var beläget kallades på den tiden. Där fick man moderna lokaler med ett antal låsbara postfack, som hyrdes ut till Musköborna. Denna poststation fungerade, med Greta som postmästare, till 1968, då inleddes en ny epok i postens historia på Muskö.

När Muskötunneln öppnades 1964 förvandlades Muskö i ett slag från en skärgårdsö till en bit av fastlandet, det var bara att sätta sig i en bil eller buss och åka vart som helst, till Nynäs, Södertälje, Stockholm och andra kulturcentra.

Något som fick konsekvenser för posten på Muskö. Postverket drog in poststationen och ersatte den med lantbrevbärning. En åtgärd, som väckte protester bland Musköborna, vilka hade haft egen poststation snart sagt sedan urminnes tid. Brevlådor sattes upp i grupper längs vägarna, här och där en och annan gul låda för avgående post och efter en del gnissel i inkörningen började allt fungera bra. I dag finns det väl fortfarande en och annan, som hellre skulle vilja ha en poststation, men att kunna ta hem lantbrevbäraren genom att sätta upp en skylt på sin brevlåda och ha eget postkontor i sitt eget kök är inte så dumt det heller.

Den förste lantbrevbäraren på Muskö blev Olle Hagman, ”Post-Olle” kallad.

En äldre man från Ösmo, som tjänstgjort som lantbrevbärare i många år och som varit med på den gamla tiden och transporterat post mellan fastlandet och småöarna Himmelsö, Herrö, Yxlö med hjälp av cykel och roddbåtar. Muskö blev hans distrikt och bil hans transportmedel. ”Post-Olle” blev uppskattad, ja, populär hos Musköborna, han tjänstgjorde till sin pensionering 1977. Därefter uppehölls tjänsten av olika personer, tidvis av Birgitta Pettersson, som redan 1970 börjat vikariera för ”Post-Olle” vid dennes semestrar och andra ledigheter.

I dag sköts tjänsten som lantbrevbärare på Muskö med den äran av Birgitta, som sedan 1981 är ordinarie.

Birgitta berättar om sin arbetsdag: hon börjar kl 6.30 på Ösmo poststation med att sortera upp musköposten, 9.15 är hon klar för start. Körsträckan är varje dag ca 10 mil, enbart på Muskö 6 mil. Birgitta börjar dela ut post vid Österudd längst i söder, kör sedan via Arbottna över hela ön till Snappudd längst i norr, på återvägen en avstickare till Landängen och Näsängen i öster och avslutar turen vid Ingvaldsnäs och Lugnet längst i väster. Birgitta skall inte bara lägga post i brevlådor, sitter den lilla skylten på någon låda måste hon in i lådägarens stuga och sköta om något ärende, och alla de mångfaldiga uppdrag, ett stort postkontor ombesörjer, svarar också Birgitta för.

Omkring kl 16.30 är Birgitta i regel tillbaka i Ösmo för redovisning. Under vintern har Birgitta 220 fasta hushåll att betjäna, under sommarens fyra månader 260. Därtill kommer om sommaren de tusentals semesterfirare, som skall ta ut pengar, ha sina tidningar mm. Då blir arbetsdagen dryg, särskilt tidningarna utgör en ökad arbetsbörda. Sommaren -84 gjordes ett försök med separat, tidig utkörning av tidningar, ombesörjd av Pressens Morgontjänst och som fungerade bra och blev en välkommen och behövlig avlastning i lantbrevbärarens arbete.

Det kan förefalla som om en lantbrevbärares arbete är trist och enformigt, samma rutiner varje dag, men så är det inte, förklarar Birgitta. Varje dag är ny, säger hon. Vilket nog beror på att Birgitta är naturälskare, vilket ger henne nya naturupplevelser varje dag genom skiftande årstider. Birgitta är en kunnig och intresserad botanist, det har hänt att hon från sin bil upptäckt växter, som fångat hennes nyfikenhet. Då har hon, om tiden tillåtit, stigit ur bilen och examinerat växten.

Hon har vid flera tillfällen funnit blommor, okända för de flesta musköbor.

En lång rad olika slags människor, från Dahlberg i början av seklet till Birgitta år 1984, alla sysselsatta med att befordra post till och från Muskö, har passerat revy genom skilda tider och förhållanden. Alla har de besjälats av samma pliktkänsla: posten skall fram till varje pris.