1927 köper och bosätter sig Karl Gustav Hansson permanent på Salholmen, en liten och otillgänglig klippö strax norr om Muskös allra ostligaste udde. I närmare fyra år lever han ensam i sin lilla stenkoja och för en kamp mot religiösa tvivel, svält och uttorkning, kyla, myror och möss.
Salholmaren var en mycket bildad
man vars förtroende endast
kunde vinnas genom ömsesidig
respekt. Här iförd sin älskade
pälsmössa.
Bild: Muskö hembygdsförening.
Karl Gustav Hansson, eller ”Salholmar’n” som han kom att kallas av alla i bygden, härstammade ursprungligen från Rättvik i Dalarna. Han startade i slutet på 1920-talet ett litet taxiåkeri på Södermalm i Stockholm. En morgon när han backade taxibilen ur garaget kände han en lättare stöt i karossen. När han kliver ur bilen och undersöker vad som hänt ser han sin älskade fru ligga livlös på marken. Frun transporteras till sjukhus där hon avlider. Karl Gustav förorsakade visserligen olyckan själv, men rättslig instans konstaterade att det var just en olyckshändelse. Bedrövad av sorg och skuld bestämmer han sig för att bosätta sig på en ö i skärgården och köper Salholmen av ”AB Hem på landet” för 600 kronor. Parets nyfödda dotter utackorderas till en fosterfamilj.
Våren 1927 ror han endast iförd sin chaufförskostym hela vägen från Stockholm till Salholmen. Han bygger en enkel stenkoja där nordsidan utgörs av en kall och fuktig bergvägg. I slänten nedanför anlägger han funktionella odlingsterrasser där han mycket framgångsrikt börjar odla grönsaker, potatis och kålrötter bevattnade med vatten från Mysingen. Han gödslade växterna med egen avföring och har till och med en hink med sig i båten när det blev dags för det.
Sture Hellström, född och uppvuxen på närbelägna Björnholmen, idag 87 år, minns när han som fyraåring träffade Salholmar’n för första gången.
– Jag åkte dit med pappa ibland och hälsade på. På sommaren gick Hansson nästan helt naken. Han hade hår som hängde långt ner på ryggen, shorts och en stor kniv i bälte. När jag blivit 5-6 år hjälpte han pappa hemma på gården med att tröska säd eller om det var att samla ihop halm.
Salholmaren kom alltid roendes till familjen Hellström med båten ”Viljan”. Han ”hamlade”, det vill säga rodde baklänges, med aktern först med ansiktet vänt framåt för att kunna se målet. ”Utan vilja kommer man ingen vart”, sa han. Namnet stod målat i aktern på den gröna träbåten. Efter olyckan den där ödesdigra morgonen blev orden Vilja, Mål och Enkelhet viktiga ledord för enslingen på Salholmen.
– Han odlade växter och sålde frön i små påsar som mamma köpte. På påsarna stod att läsa; ”Saltvatten i riklig mängd skadar ej.”
Det berättades om en person som kom för att hälsa på enslingen på skäret. Besökaren kunde knappt se huvudet på Salholmar’n där han satt och åt på ett kålhuvud som räckte utanför öronen. Det grönskade i backarna på Salholmen.
– Det cirkulerar, sade han. Salholmaren var inte störd på något sätt. Snarare intelligent och en naturvän av guds nåde.
Salholmaren ville inte bli fotograferad. En sommar fick Stures pappa fick besök av en sommargäst, en kvartersman i flottans tjänst vid namn Svanström, som ville hälsa på ute hos Salholmar’n.
– Svanströms dotter var med och hade en kamera, men där sa Hansson ifrån. Han ville inte bli fotograferad.
Salholmarens boning var inte mycket till världen. Byggd av sten, tätad med mossa och tång, med långsidan utmed en klippvägg.
– Vatten rann längs med klippväggen och ville samla sig på golvet innanför den höga dörrtröskeln. Han tvingades ösa ur vatten ibland.
Familjen Hellström kunde regelbundet se när Salholmaren kom hamlandes genom Björholmssund på väg till affären på Muskö. Vid ett tillfälle bad Sture Hellströms mor fiskarbröderna Herman och Walter Eriksson, att titta till Salholmar’n. Det var ju ett tag sedan man hade sett till honom i Björnholmssund.
– Muskö kanal var inte grävd så de gick runt Snappudd med strömming mot Vitså brygga. De såg en vit trasa på en stång som flaggade genom dörren.
Fiskarna klev iland och möttes av en bedrövlig syn. På sin torftiga brits låg Hansson insvept i trasor, svårt sjuk och mycket mager. Stanken var ohygglig eftersom Salholmar’n varit sängliggande i mer än en vecka. Kojan var utkyld och på väggarna hängde decimetertjock is. Bröderna lotsade den sjuke ner i båten och körde till Levin på Björnholmen som hade telefon. Ambulans tillkallades till Vitså brygga på fastlandet och Salholmaren kördes till sjukhus. Hjälpen hade kommit för sent och någon vecka senare, den 4 januari 1931, avlider Karl Gustav Alfred Hansson på sjukhus till följd av sina umbäranden.
Idag minner en liten stenhög om det som en gång var Salholmarens hem på jorden. I bouppteckningen finns dottern Maud Margareta Hansson, född 1917, nämnd som enda arvtagare till 678 kr. Fiskaren John Rundberg var god man och chauffören Sven Eklund var föreslagen förmyndare. Salholmaren föddes i Rättvik den 7 juli 1886 och begravdes i januari 1931 på Muskö kyrkogård och blev 44 och ett halvt år gammal. Vid gravsättningen utan blommor deltog inga anhöriga, bara pastor Tidström, kantorn och några öbor. Senare lät pastor Tidström resta ett träkors vid graven försett med en plåtbit likt formen av ett pergament med inskriptionen; ”Karl Gustav Hansson, Vila i frid”.
– Som grabb på 1940-talet läste jag gravskylten, men sedan försvann alltihop, berättar Sture Hellström.
Enligt Västerhaninge – Muskö församling finns graven registrerad som grav nummer 122 i kvarter D, men är förverkad och kan användas som gravplats.
Källor: Muskö hembygdsförening, Stockholmstidningen – fredagen den 22 november 1929, ”Fången på Salholmen” av Richard Roosvall, Västerhaninge – Muskö Församling
Text och foto: Johan Bjurer
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 1, 2014
