Livet på ett Muskötorp 1920-1930-talet - Del 8 - Musköbladet

Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

Högsommaren

Höbärgningen är en arbetsam tid och vid sidan av arbetet med höet måste också en hel del andra sysslor skötas.

Visserligen är kornas skötsel inte så arbetskrävande nu när de går på bete och på det sättet sköter sig själva, men mjölkningen morgon och kväll tar mycken tid, man måste bege sig till sommarhagen, som i många fall ligger en god bit hemifrån. En del torpare har närmast att färdas sjövägen till hagen, då blir det att ta mjölkhinkarna med i roddbåten och sätta sig vid årorna. Så ska man leta rätt på korna, för det mesta känner de på sig när det är mjölkningsdags och infinner sig snällt på det vanliga mjölkningsstället, men ibland har de förirrat sig in i skogen och det tar en stund att leta rätt på dem.

När man kommer hem från mjölkningen skall mjölken silas och separeras, hemmavid har man också smådjur att pyssla med, höns, gris och någon nyfödd kalv, som man håller på att föda upp.

Grädden, som man får när man separerar mjölken, förvarar man kallt i ett ”isskåp”, som man har stående i någon bod, Isskåpet är tillverkat i trä i kraftig konstruktion, invändigt beslaget med zinkplåt, överst ett lock under vilket det finns ett utrymme som fylls med is, som man hämtar från isstacken. Isskåpet finns här och var hos muskötorparna, skåpen har letat sig väg till Muskö från Stockholm, är av gammal omodern fason och har inhandlats billigt av musköborna, en krona per styck. Den begynnande användningen av elektriska kylskåp i storstaden bidrar väl också till att de gått ur mode. Skåpen är tunga och klumpiga men de fyller sin uppgift. Kött och fisk lägger man däremot ofta direkt på isen i isstacken och fyller över med sågspån.

Fiske med ståndkrok

Fiske med ståndkrok.

På de torp, som har fiskevatten, fiskar man alltid, även under den bråda höslåttern. Fisk är ett oumbärligt tillskott i hushållet och nu när den färska potatisen är färdig, smakar fisken ännu bättre. Den fisk man fångar mest av är gädda, den är inte bara en bra matfisk den går också bra att sälja. Gäddorna man fångar förvaras levande i en stor sump, när man fått ihop så mycket fisk att det blir en eller ett par lådor, skickar man dem till Stockholm, där gäddorna säljs på Hötorget eller på Östermalmstorg.

Gäddan fångas med ståndkrok, en gammal fångstmetod i skärgården. I vasskanten kör man ner en stör i botten, som lutar utåt över vattenytan. I störens topp fäster man en liten trädklyka på vilken man nystat upp en rev av bomullsgarn, cirka 5 – 6 meter lång. Reven fästes i ett jack i klykan, revens ände hänger ned en bit i vattnet. Till bete används småfisk, upphängd på en speciell krok, ståndkrok, försedd med en kort tafs av mässing. Med krokspetsen gör man ett hål i betesfiskens rygg, strax under ryggfenan så att fisken inte skadas, krokens tafs sticks in i betets mun och ut genom analöppningen och den korta kroktafsen trädes genom hålet i betets rygg, tafsen, som är försedd med en liten ögla, knyts fast i reven med en särskild slags knut, enkel men stark. Den påbetade kroken sänks ner i vattnet och betet börjar simma omkring och lockar på så sätt gäddan att hugga. Det lilla betet orkar inte rycka reven ur klykans jack, men gäddan, som hugger betet, drar obehindrat ut reven, går in i vassen, sväljer betet och är fast.

När man kommer för att vittja ståndkrokarna ser man på långt håll om reven är utdragen, om det är ”utdrag”, som man säger.
Den här beskrivna metoden vid påbetningen, som gör att betet kan hållas levande ganska länge, kan synas grym, men ingen tänker på det. Alla gäddor man får sumpas alltså och förvaras levande, om någon gädda dött på kroken, ”ryckt sig”, tas den till hushållet, om den är fin förstås, man synar gälarna, är de röda är allt som det skall, annars får man kasta gäddan åt måsarna.
Nu under varma sommaren är det ofta problem med att hålla fisken vid liv i sumpen, som ofta placeras i en strand där exempelvis stora alar skänker skugga en stor del av dagen. Sumpen kontrolleras morgon och kväll i samband med att man vittjar ståndkrokarna.
Den fisk man får på ståndkrokarna består till allra största delen av gädda, men ibland får man en och annan abborre, då rör det sig alltid om stora klumpar på ett kilo och mer. Abborren använder man alltid i hushållet, den vassfenade, hårdfjällade fisken anses vara en av de bästa matfiskarna.

Men ståndkroksfisket inskränker sig inte till att beta på och vittja morgon och kväll, man måste också se till att man alltid har betesfisk till hands, man lägger ut ett finmaskigt betesnät eller också metar man. De enda som har tid att meta under den bråda slåttertiden, och då sällan annat än morgon och kväll, är barnen. De går till hagen och skär var sitt smäckert hasselspö, till metrev får de vanlig svart sytråd, metkroken är mycket liten, en så kallad löjkrok.

Så går de längs stränderna, som överallt där djuren går och betar är fria från buskar en bit från vattenytan och upp på land och fria från vass en bit ut i sjön. De här stränderna, ”sältingstränder”, som de kallas på Muskö, är skapade av djuren, här älskar de att gå och beta, de går så långt ut i vattnet de kan och äter upp all vass och skapar på så vis en öppen vattenspegel längs hela stranden innanför den tjocka vassen. Här går barnen med sina metspön och metar småfisk, barfota och barbenta så att de kan gå ut en bit i vattnet. På stranden står en hink fylld med vatten, i vilken de lägger fiskarna, de fångar. Överst i hinken lägger de några kvistar med stora allöv, för att inte fiskarna skall hoppa ur hinken.

För att uppmuntra ungarna i deras metande, får de ibland betalt per styck för betena. För mört, som anses vara det bästa gäddbetet får de tre öre, för sarv två öre, för pankor och småabborre, som anses sämst som betesfisk men kan duga, bara ett öre per styck.
Ungarna är flitiga metare, de håller noga reda på hur många beten var och en har fått och av vilken sort. När de tycker att de har tillräckligt många fiskar i hinken går de hem till sumpbryggan och tömmer betena i betessumpen.
Ibland händer det att ungarna går till någon av Muskös insjöar, eller ”träsken”, som det heter på Muskö, kånkande på hink, maskburk och spön. I en del av träsken är det gott om mört, problemet är att få betena levande med sig hem i hinken. Ungarna har i varje fall gjort en spännande utflykt, från besöket vid något av träsken har de alltid med sig, förutom småmört, några stora sötvattenmusslor i hinken.
Nu i slåttertiden sköts ståndkroksfisket för det mesta av någon eller ett par tonåringar i familjen. Regniga dagar, då man inte kan göra något åt höet, händer det att man ” ror drag”, det vill säga man släpar ett gäddrag i en lång rev efter roddbåten. En ror och den andre sitter i aktern och håller i dragreven, är man ensam i båten och båda händerna är upptagna av rodden, lindar man dragreven runt ett finger eller håller reven mellan tänderna.

En annan fiskemetod är att ”slanta gädda”, man använder ett långt spö, 4 – 5 meter, slantspö, i spöänden sitter en kort, smal spik, som man filar bort skallen på, det mesta av reven ligger i båten, resten löper längs det långa spöet och hängs upp med en ögla på spiken, går sedan från spöänden ner mot vattnet och slutar med ett bete, som är dött, fjällat och slätt och har en speciell krok i sig försedd med ett blysänke. Man är alltid två om detta fiske, den ene sitter vid årorna och ”hamnar” – backar – sakta längs vassen, medan den som sköter spöet står i aktern och doppar ner betet försiktigt här och där mellan vasstråna. När gäddan hugger rycker han snabbt spöet åt sig så att revöglan halkar av spiken och gäddan går in i vassen med betet i käften. Sedan ligger man stilla med båten en stund och håller absolut tyst så att gäddan i lugn och ro får svälja betet och inte blir skrämd och spottar ut det. Att slanta är en gammal och mycket effektiv fiskemetod.

De här två mera sportbetonade sätten att fiska, ”slanta” och ”ro drag”, är tidsödande och utövas nästan bara när vädrets makter omöjliggör annat arbete och det är också under en regndag, som gäddan hugger villigast.
En, fisk som oftast fiskas i juli, är ”lindare”. Med en lie fastsatt på ett extra långt skaft skär man en ”bara” i vassen i vilken man lägger ut ett nät, som vittjas varje dag. En lindare väger i genomsnitt ett kilo och används i hushållet, kokt lindare med persiljesås är en omtyckt rätt.

Ståndkroksfiske efter gädda bedrivs överallt på Muskö, både på ytter- och innersidan av ön, i alla vikar och sund. Överallt ser man ståndkroksstörar med sina klykor och uppnystade revar, inte bara längs vassarna utan även längs bergsstränderna, där man sätter fast stören med hjälp av tunga stenar, även på grundbankar långt från land och där man vet att gäddan går, sätter man ut ståndkrokar.

(Fortsättning i nästa nummer)