Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson
Vinter – Isstacken
Men ett arbete och ett viktigt sådant återstår att utföra: att ta upp is och trava upp den stora isstacken, som skall kyla mjölk och andra matvaror under heta sommardagar.
När isen nått sin största tjocklek, helst vill man ha den 50-60 centimeter, ägnar man någon vecka åt isupptagningen.
Man börjar med att göra rent i den stora grop, där isblocken skall travas upp, skottar upp gammalt sågspån och jord, som rasat ner. Isstacken är helst placerad i norrläge, gärna med stora träd runt omkring, som ger skugga.
Helst tar man upp is i något av öns många träsk, ”träskisen” eller sötvattenisen anses bäst, den är oftare tjockare och består mera av ”kärnis”, det vill säga is som inte består av så mycket vattenblandad snö som saltsjöisen ofta gör.
Ett träsk, som är känt för sin klara, genomskinliga kärnis är Torpa Träsk. Men all is, som tas upp på Muskö om vintrarna, kommer givetvis inte från träsken, den torpare som har saltsjön ett stenkast från sin stuga tar ofta upp saltvattensis.
Två, tre man hjälps åt med isupptagningen, en lämplig plats ses ut på sjön, är det snö på isen skottas det mesta bort tills man har en fyrkantig yta med ren is. I ena hörnet hugger man med isbillen upp ett hål, stort nog för att kunna sticka ner den stora issågen med sina jättetänder. Issågen är försedd med en järntyngd i nederänden för att sågen skall ligga hårdare an mot isen när man sågar. Det går tungt att såga den tjocka isen, särskilt om det är mycket kallt.
Varje år när man börjar med issågningen säger man skämtsamt till varandra att någon borde stå på sjöbottnen och dra i sågens andra ände, då skulle det gå mycket lättare, vilket det också säkert skulle göra.
När ett skär är sågat över hela det renskottade området sågas ett nytt skär parallellt med och ungefär femtio centimeter från det första skäret. Nu börjar två av karlarna med isbillar hugga loss isblock ur den uppsågade breda remsan medan den tredje mannen fortsätter att såga, nu det tredje skäret. Så fortsätter man att såga och hugga tills den stora vaken är täckt av flytande isblock.
Isupptagning på Gullboda Träsk. Foto Inga-Britt Borg
På backen utanför lidret står de två skogskälkarna sammankopplade, ovanpå kälkarna ligger ”isstegen”, två smäckra, långa stockar med undersidorna sammankopplade med plankstumpar, precis lik en vanlig vedstege, som man lastar famnved på. Skillnaden är att isstegen är smalare och på översidan försedd med korta järndubbar – ofta islagen hästskosöm – för att de hala isblocken skall ligga fast under transporten och inte ramla av.
Hästen spänns för kälkarna och det bär av ut till vaken. Två stora järnkrokar ligger på isstegen och en anordning bestående av två granstänger parallellt hopspikade, ungefär fyrtio centimeter bred och i ena änden försedd med två vinkelböjda järn. Med denna anordning, ”isfångaren”, skall man fånga upp isblocken i vaken under lastningen.
De uppsågade isblocken ligger så tätt i vaken att man till att börja med inte kan använda ”isfångaren”, de första isblocken måste karlarna försöka få upp på kälkarna med hjälp av de långa iskrokarna, ett mödosamt arbete, de stora blocken är hala och tunga.
När man har fått upp ett par tre block på lasset har det bildats en öppning i vattnet och det finns plats att sticka ner isfångaren i vattnet och fånga upp ett block, som behändigt lägger sig mot de vinkelböjda järnen, isfångarens andra ände läggs på isstegen, två man försedda med iskrokar ställer sig på var sin sida om isfångaren, hugger krokarna i isblocket och drar det lätt upp på lasset.
Nu när isblocken flyter fritt i vaken och man kan använda isfångaren går arbetet raskt framåt, snart är det full last på isstegen och det bär av hem till isstacken. Isfångaren tar man med, på den låter man isblocken glida ner i gropen, när man lastar av.
Lass efter lass körs till stacken, som reser sig högre och högre i gropen, en man stannar alltid kvar vid vaken och sågar och hugger upp nya isblock. När skymningen faller avslutar man det tunga och kalla arbetet för dagen sedan man först noga buskat ut vaken så att ingen, som färdas på isen, skall falla i det öppna vattnet.
Efter några dagars arbete är isstacken färdig, den reser sig som en jättestor, blåvit kub i sin grop. Nu täcks den över med sågspån, ny, färsk spån hämtas vid sågen så att man får ett tjockt lager runt om och ovanpå iskuben som isolering mot den så småningom kommande värmen. Om kylan står sig kommer ny is att bildas på den stora vaken och ungarna får en fin skridskobana.
(fortsättning i nästa nummer)
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.
Ur Musköbladet nr 1, 2019
