Optisk telegraf - Teckning av Hildur Meyer
Danad av naturen själv är Älvsnabben en ypperlig hamn, rymlig, skyddad för alla väder, helt och hållet sluten mellan två inlopp, Läsund och hamngattet förbi Hundudden. Djupet växlar mellan 9 och 45 meter.
Hamnen har under flera århund-raden spelat en viktig roll i Sveriges historia. Med sitt läge i anslutning till viktiga farleder har den varit till stor hjälp för sjöfarare.
OPTISKA TELEGRAFEN
I Älvsnabbshamnen har det funnits två optiska telegrafer.
Den första under 1808-1809 års rysk-finska krig. Den låg ungefär mitt på Kapellön och var endast i bruk cirka ett år från den 21 augusti 1808 till den 23 november 1809.
Hela linjen bestod av Landsort – Järflotta – Nåttarö – Kapellön – Dalarö skans – Ornö – Smådalarö.
I och med fredsslutet 1809 lades den ned. Det ansågs att man inte hade ”några viktiga meddelanden att fortskaffa”.
Den andra fanns på Älvsnabben och var i bruk i 40 år från den 6 juli 1838 till den 1 november 1878.
Orsaken till att telegraflinjen återupprättades var av sjömilitära skäl och för handelsflottan vilka båda hade behov av snabba meddelanden.
Det var Karl XIV Johan som 1836 befallde att optiska telegraflinjer skulle återuppbyggas varvid en militär organisation under Topografiska Corpsen skulle inrättas. I samband med detta byggdes Älvsnabbstelegrafen uppe på berget ovanför torpet. Linjen inrättades utefter inseglingsleden till Stockholm. Denna gång hade man dragit in Järflottas och Nåttarös stationer som ersattes av en på Vinsberget i Ösmo.
Optiska telegrafens funktion
Optisk överföring av meddelanden har skett på många sätt under mänsklighetens historia. Bland annat med hjälp av vårdkasar, facklor och signalflaggor. Optiska telegrafen uppfanns i slutet av 1700-talet.
Den är uppbyggd med en serie signalstativ som i toppen är försedda med 10 fällbara signalluckor uppsatta på ett avstånd mellan stativen på cirka 1 mil. Sammanlagt kunde 1024 nummerkombinationer sändas som upptog 20 08 olika uttryck.
Meddelanden överfördes genom stegvis upprepningar från station till station, från utgångsstationens signaler till slutstationen där man tolkade meddelandet med hjälp av en kodbok.
Telegrafisten var placerad i ett under signalstativet liggande vakthus. Han iakttog närliggande station med en fast riktad tubkikare och gjorde på ett tangentbord erforderliga omställningar av signalluckorna via linor.
Levin ville ha betalt
1861 begärde markägaren Levin på Arbottna 30 riksdaler rmt. per år i platshyra för telegrafen som ersättning för markförslitning, telegrafistens åverkan på skogen, och försämrat fiske på grund av de klapprande luckorna. Han fick i stället 10 fria telegram om året.
Nedläggningen av stationen
Den siste som skötte telegrafen på Älvsnabben hette Carl Otto Sundberg och var telegrafkorpral. Med den elektriska telegrafens genombrott vid mitten av 1800-talet förlorade den optiska metoden sin betydelse och de optiska linjerna upphörde.
Efter nedläggningen 1878 arrenderade Sundberg hela ön av Levin på Arbottna. Under hans arrendetid uppodlades ängsmarken på norra delen av ön, det vi i dag kallar Älvsnabbsäng. Där odlade han bland annat råg och havre. Något åkerbruk hade dessförinnan inte bedrivits på Älvsnabben.
Arrendator av Älvsnabben före Sundberg var en madam Rundberg.
Carl Otto Sundberg var i slutet av 1800-talet ordförande i kommunalnämnden på Muskö.
Efter Carl Otto Sundberg blev år 1900 familjen Albert Åkerström arrendatorer på Älvsnabben.
Man kan säga att Albert hade optisk signalering i blodet. Fadern var telegrafist för Ornö optiska station och farfadern var telegrafist vid Marsätra station. Det var meningen att Åkerström själv skulle bli telegrafist, men avvecklingen av verksamheten kom innan dessa planer hann realiseras.
Fortsättning i nästa nummer
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.
Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.
Ur Musköbladet nr 2, 2022
