Rummes historia ur mitt perspektiv

Berättare Katarina Wallenius

Inspirerad av de trevliga reportagen från olika tomtområden på Muskö vill jag skriva några rader om vårt vackra område Rumme, direkt till vänster efter kanalen, omgivet av vatten och gränsande till Nässelviken eller ”Hagmans hage” som vi sa förr i tiden.

Här har människor bott sedan länge. Genom arkeologiska fynd vet vi att vikingar bodde och levde här i yngre järnåldern. Ganska ofta tänker jag på det när jag trampar runt på våra stigar. Hade dom det bra? Ett skyddat läge, säkert goda jaktmarker, gott om fisk i havet och vackra klippor att skrubba kropp och kläder invid. Färskt vatten från källådror finns fortfarande idag. Var gick deras strandlinje? Landhöjningen är c:a 20 meter enligt arkeologen som gick före grävmaskinerna när det dikades för AXE-kabeln på 90-talet, vår midsommaräng var antagligen en havsvik på den tiden. I diket hittade arkeologen en liten del av en oupptäckt grav. Pärlor, spännen, små bitar från en kam och material i kruka berättade att det var en smed från 800-talet som låg där. Vi som visades fyndplatsen såg… absolut ingenting! Lite jord bara. Fascinerande hur de fick fram all den informationen ur ett jordigt dike.

Själv kom jag till Muskö och Rumme ”lite” senare, år 1956, två år gammal. Mina föräldrar hyrde i Solbacken, den fina röda personalbostaden norr om Rumme gård. På gården bodde Elis o Eva Behmer som hyrde ut fastighetens ekonomibyggnader till sommargäster. Förutom Solbacken var det trädgårdsmästarbostaden Bellevue, Tvättstugan, Paviljongen, Fågelsången, samt Sjöstugan, en före detta smedja som inte lönade sig och därför byggdes om till uthyrningskåk. Beredskapsarbetarna som byggde Muskö kanal ska ha bott i den på 30-talet och jag har själv hört Bror Sundberg säga att ”där har det kokat mycket”. Och då menade han inte köttsoppa! Mellan byggnaderna ringlade kostigar, förbi ladan och vidare mot Hagmans. Dit gick vi genom kohagen och köpte mjölk. Den typiska mjölkkannan med sin separata del för den avskummade grädden finns bevarad och står idag som dekoration i Sjöstugan där jag numera bor.

Fyra somrar hyrde vi i Solbacken men år 1959 hade Elis Behmer gjort slut på famlijeförmögenheten och tvingades stycka marken och sälja tomterna för att klara livhanken. Han var en akademiker, filosofie doktor i arkeologi men helt opraktisk och oekonomisk. Hans far ägde och drev Liljeholmens sängklädesfabrik och familjen bodde i strykjärnshuset på Stureplan, där Spy Bar ligger idag. De köpte Rumme Gård, av Hem på Landet, som sommarnöje på den tiden då stockholmarna flyttade ut från stan sommartid och byggde sig snickarglädjeshus längs ångbåtslederna. Jag minns när Erik i Hammar berättade om kulturkrocken som uppstod då öborna skulle hjälpa till med transporten från Mickrums brygga till sommarnöjet. Där var förutom hustru och barn, pigor, tjänstefolk, packning, koffertar och allt det som högreståndsfolket kunde tänkas behöva för en sommar i skärgården. Vilket var en häpnadsväckande mängd prylar för en öbo.

Men nu, 50–60 år senare hade allt utom Rumme Gård runnit Elis ur händerna. Han hade levt på krita hos handelsman Lönnberg en längre tid och hade inte ens råd med styckningsavgiften. Vägar och vattenpumpar behövdes vilket kostade ytterligare och mitt i processen dog hans revisor och han stod handfallen. Mina föräldrar och de övriga hyresgästerna erbjöds då att köpa och med handpenningen från oss kunde styckningen påbörjas. Min pappa som var bankman trädde in och hjälpte till med ekonomisk rådgivning. Det erbjöds en finansieringslösning för köparna med hjälp av banken vilket ledde till att Elis hade sina pengar i pappas bank resten av sitt liv. Han väckte viss uppståndelse bland kassörskorna när han kom in till stan i affärer. Klippt och skuren ur en 30-talsfilm med sina välskräddade men hopplöst omoderna kostymer och en överrock som en musköbo av misstag tog för ”bara katthår”. Familjen Behmer var rejält udda och originella på många sätt. En katthona med ungar som min pappa hittade i vedladan och tog till gården för att dom skulle bli omhändertagna, växte till en 80–90 innekatter i Evas ömma vård! Elis själv hade astma och tålde inte katterna men det hindrade honom inte från att skaffa en egen jättestor hund som motvikt. En skadad koltrast togs om hand, fick bo i tv-rummet som var kattfritt och satt på hans huvud när han tittade på tv. Under min uppväxt hade dom områdets enda tv och jag har starka minnen av hur vi barn bockade och neg när vi frågade om vi kunde få stiga på och titta. Vem minns Melissa av Frances Durbridge? Deckare från tidigt 60-tal eller Fantomen på Louvren? Rejält uppskrämda sprang vi hem i mörkret efter de spännande avsnitten.

Under de tidiga åren på 60-talet växte området fram. Vägar byggdes, och tomterna fylldes med stugor. Vi var sommargäster och ”nollåttor”, föraktade men även på något sätt älskade. Vem älskar inte den hand som föder en? Elis valde sina köpare med omsorg. Han hade fått för sig att området skulle vara självförsörjande på läkare, tandläkare, ingenjörer och alla typer av yrkesgrupper. Men kom en spekulant på motorcykel så var det slutsålt! Han kanske drevs av sin starka kärlek till området men var både fördomsfull och titelsjuk. På något sätt fick han i alla fall till en bra mix av människor. Vi är många här som umgås i andra och tredje generationen. Mer än hälften av tomterna ägs idag av barn eller barnbarn till ursprungsköparna.

När man nu ser på området står nästan alla de ursprungliga ekonomibyggnaderna kvar och det är få tomter som bytt ägare mer än en gång. Dit hör själva gården som var mycket nedgången och förstörd av alla katterna när Eva Behmer hamnade på sjukhem. Innan hon dog sålde hon till en brorsdotter med familj som lade ner mycket jobb på att rädda huset. Idag bor familjen Weinheimer på gården och fortsätter förtjänstfullt upprustningen.

I Solbacken bor vår ordförande i tomtägareföreningen Peter med hustru Malou och tre söner. Dom köpte av dottern till Christina Rosenqvist, legendarisk journalist, skribent o författare. Det är så glädjande att se hur fint Peter och Malou förvaltar Solbacken helt i Christinas anda och tar tillvara och utvecklar huset på ett fantastiskt sätt.

Både Bellevue och Fågelsången ligger i gårdens gamla trädgård. Fågelsången är flyttad och fungerar som lillstuga till en granne men den gula trädgårdsmästarbostaden ligger kvar där den alltid har legat. Där bor idag ett barnbarn till Sven och Karin Ryding. Dom fanns här när jag kom med sin stora barnaskara. Hade någon av dem bott kvar hade inte jag varit områdets ålderskvinna!
Tvättstugan finns också bevarad. Den är lillstuga på Johan Bergströms tomt men låg från början på andra sidan vår midsommaräng. Den flyttades till sin nuvarande plats när Elis gav sin syster den tomten som kompensation för förlorat arv.

Ladan såldes betydligt senare än övriga tomter. Eva låg på sjukhem i Nynäshamn och Mats Arrhénborg hade just fått snurr på sin verksamhet som scenograf och behövde en ateljé stor nog för de tyger som skulle målas och utgöra dekoration till artisters folkparksturnéer. Han och pappa Torsten uppvaktade Eva och hon sålde ladan, glad över att den skulle bli en konstnärsateljé. Den innehöll massor av möbler som Mats fick lova ta hand om. Där var så fullt att alla sju eller åtta isskåp som Elis hade sparat stod uppradade utanför. Dom fick inte plats inne. Det var en hel del för Mats att ta hand om innan han kunde börja det mödosamma jobbet att inreda bit för bit. Men så fint det har blivit! Respekt!

En byggnad som inte finns kvar är den gula Paviljongen som låg på berget mittemot Mickrum, använd som punchveranda i solnedgångar. Den köptes av hyresgästen Erik Schyberg med fru Inga-Lisa o två döttrar. Tyvärr rev Erik själv paviljongen när han byggde sitt hus på 60-talet. Han var en färgstark person, anställd vid flottan och körde Sjöbussen, en transportbåt som rev upp härligt mycket vågor att bada i. Han la till vid bryggan med material som ”var över” från basen och bar hela sitt hus bit för bit på sina egna axlar upp på berget. Han var känd för att vara stark som en björn och såg ut som den sjöbuse han var. Men han hade ett hjärta av guld o var den som alltid hjälpte Eva Behmer när hon hade blivit änka.

Några gamla skjul finns också bevarade, bland annat det med spelet som användes för att dra upp båtarna som skulle repareras vid smedjan i Sjöstugan. Enligt Olle Hagman var smeden Andersson erbjuden jobbet som arrendator när smedjan inte lönade sig och skulle då få bo i Solbacken. Men ”jag är ingen bonde” sa smeden, packade ihop sin smedja och flyttade den till Nässelviken. Som ägare till Sjöstugan undrar jag om det finns några rester kvar av hans verksamhet där?

Vi som bor på området förenas alla av kärleken till skärgården, Muskö och Rumme. Vi är grannar, vänner och genom åren ibland också ovänner. Vi har olika värderingar och inställning till hur området ska skötas. Vi stöter och blöter frågor om vägar, träd, stadgar och gemensamhetsanläggningar. Till stöd och hjälp har vi tomtägareföreningen vars styrelse gör ett fantastiskt jobb. Sedan ett antal år tillbaka drivs styrelsearbetet på ett mycket proffsigt sätt med väl förberedda och förankrade ärenden på årsmötena. Tiden med ”polsk riksdag” är definitivt förbi. Varmt tack till er alla som jobbar (och har jobbat) för vårt gemensamma bästa.

Ur historien föds framtiden. Fjärde generationen med förhoppningsvis blivande Rummebor trampar redan runt i området på somrarna. Det väcker varma känslor hos mig som vuxit upp här och som sett min son göra detsamma, leka, bada, segla, åka båt, köra båt, njuta och knyta vänskapsband liksom jag själv gjort. En ny liten Sven tittade fram strax innan jul. Det känns lite speciellt eftersom mamma Maja föddes samma natt som Eva Behmer dog i maj 1991. Ett varmt VÄLKOMMEN till Majas och Alexs son får bli slutorden från mig.

Tina i Sjöstugan, Rumme


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

 

Läs mer!


Ur Musköbladet nr 2, 2021
Muskobladet Nr 2 2021

Södra skärgårdens intresseförening upphör

På årsmötet den 30 mars beslutades att föreningen skulle läggas ned. SSIF var en förening för alla öar i södra skärgården som startades 1963. Sedan har det under de senaste årtiondena blivit så att nästan varje ö fick egna föreningar och...

Muskö kyrka – Församlingsnytt

För aktuell information se:www.svenskakyrkan.se/haninge Dödsannonser     Bli medlem! Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem. Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv. Som medlem får du under året fyra nummer av vår...

Vaccinationen mot Covid-19

I januari fick samtliga på äldreboendena i Haninge sin första dos vaccin mot covid-19. Den andra dosen gavs efter tre veckor. Sedan följde vaccineringen av vård- och omsorgspersonal. Även personer med hemtjänst vaccinerades. Det är Region Stockholm...

Ny bok – går att beställa online!

Livet på ett Muskötorp 1920-1930-tal är den senaste boken i vår skriftserie med olika teman ur Muskös historia. Nu går det att beställa böcker ur skriftserien här Bli medlem! Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem. Genom ditt medlemskap...