Danad av naturen själv är Älvsnabben en ypperlig hamn, rymlig, skyddad för alla väder, helt och hållet sluten mellan två inlopp, Läsund och hamngattet förbi Hundudden. Djupet växlar mellan 9 och 45 meter.
Hamnen har under flera århund-raden spelat en viktig roll i Sveriges historia. Med sitt läge i anslutning till viktiga farleder har den varit till stor hjälp för sjöfarare.


1700-talet

NÄR KRIGET KOM TILL MUSKÖ – rysshärjningarna 1719 –

När Karl XII stupade i Norge i november 1718 låg Sverige i krig med Danmark, Ryssland, Preussen, Hannover och England.
Svenska folkets vilja till fortsatt krig var mycket låg. Det var ett idealiskt tillfälle för fienden att slå till för att pressa det vacklande Sverige till en förmånlig fred.
Den svenska regeringens strategi i fredsförhandlingarna var förhalnings-diplomati. Man skulle uppehålla och splittra fienden och spela ut dem mot varandra.
Sommaren 1719 hade Peter den store tröttnat på den svenska taktiken. På morgonen den 11 juli sände han en rysk armada över till Sverige. Vid 4-tiden på eftermiddagen ankrade 132 galärer på fjärden utanför Kapellskär. Varje galär hade en besättning på 150-200 man, totalt utgjorde det en styrka på cirka 26.000 man. Svenska militärer fanns inte på plats. Man koncentrerade hela försvaret till Stockholmsområdet, skärgården offrades.
Den ryska eskadern delade upp sig i två delar, en nordgående och en sydgående, båda skulle angripa den svenska kusten.

Den 17 juli drabbades Muskö. Ryssarna strömmade iland och spred sig över ön. Det gjordes inget motstånd, musköborna flydde så fort de kunde, larmet gick inåt land och paniken spred sig.
Boskap drevs ner till de ryska fartygen, alla hus, gårdar och kyrkan plundrades, ön sattes i brand.
Inkräktarna kunde härja fritt, de var helt inställda på att röva och bränna.
Soldaterna spred ett manifest från tsaren. Där stod att invasionen var en fredshandling. Den svenska regeringen skulle pressas till fred, olyckorna som nu drabbade befolkningen var deras egen regerings fel.
När galärflottan angrep Muskö fanns det ett 40-tal gårdar och torp på ön och de flesta låg under säteriet Arbottna som då innehades av kronan. Dessutom fanns det gårdar på Frinsholmen, Älvsnabben, Björnholmen, Vitsgarn och Märsgarn. Antalet innevånare var cirka 200.
Alla gårdar brändes ner till grunden utom kyrkan.
De skräckslagna öbor som fanns kvar gömde sig i skogarna när deras hus brändes, boskapen stals och deras fält förstördes. Den rysskräck som nu spreds sig hos befolkningen skulle delvis aldrig försvinna.
En intressant iakttagelse är att Muskö brändes dagen efter Nynäslandet. Det ger ett visst stöd till uppfattningen att en del av galärerna stannade och hade läger i Älvsnabbshamnen medan de övriga åkte söderut för att ödelägga kusten ända ner till Norrköping.

Ryssarna fanns kvar i skärgården till i mitten av augusti. Den 20 augusti var galärflottan , fullastad med rikt byte tillbaka på Åland.
Den ekonomiska skadan efter härjningarna var stor och allmogen fick lida mest, de förlorade allt. Varje gård hade byggnader, båtar, bryggor, gärdesgårdar och redskap. Dessutom fanns stora värden i skördar och grödor som ännu inte hade bärgats, spannmål, foder, förråd, skog, djur och lösöre.
Allt var borta.
Det blev säkert en hård vinter 1720, och de följande åren innebar stora umbäranden.
Någon större hjälp från kronan var det inte tal om. Musköborna var i huvudsak hänvisade till sin egen förmåga att mätta sina munnar och bygga upp sina gårdar igen. Som hjälp gav kronan skattefrihet mellan fem och åtta år.

Idag, trehundra år efter krigshandlingarna finns det inte mycket som påminner oss om dessa händelser. Men prästen Ericus Froman räddade kyrkans värdesaker. Han hade hört att ett ryskt anfall mot Muskö inte kunde uteslutas så han samlade ihop kyrkans dyrbarheter och gömde det på en säker plats. Därför finns dessa föremål fortfarande kvar i kyrkan.
Anders Frimodig uppsyningsman inom tullen vid Älvsnabben är omtalad som den ende som fick ersättning för de skador som rysshärjningarna åstadkom. Möjligen på grund av sin tjänst vid tullverket.
Det finns många ”ryssugnar” på Muskö. De flesta kring Älvsnabbshamnen. Några av dessa kom säkert till vid rysshärjningarna, men övervägande delen byggdes av den ryska eskader som låg förlagd där 1743-44.
I den muntliga traditionen ska två torp ha skonats, Götängen och Torsnäs, där det låg två kvinnor och födde barn. Hur stor trovärdigheten i detta är kan man fundera över, några belägg finns inte.
Ett ortnamn som levt kvar är ”Slaktberget” vid Torsnäsudd. Ryssarna hade läger i Älvsnabbshamnen och när de drev boskapen mot lägret blev det stopp vid Torsnäsberget. Djuren slaktades då på en bergsplatå på platsen innan de fraktades över till Älvsnabben. Därav namnet.
(sammanställt av J.K. Forts i nästa nummer)

Albert Åkerström med sönerna Harald och Fritjof i slutet av 1940-talet utanför Älvsnabbstorpet. Albert hade också seglat på de stora haven i sin ungdom. Hans sjömanskista finns i hembygdsföreningens samlingar.

Albert Åkerström med sönerna Harald och Fritjof i slutet av 1940-talet utanför Älvsnabbstorpet. Albert hade också seglat på de stora haven i sin ungdom. Hans sjömanskista finns i hembygdsföreningens samlingar.

SJÖFARARE

Familjen Albert och Maria Åkerström arrenderade Älvsnabbstorpet mellan 1900-1949.
De hade fyra söner, Ragnar, Einar, Harald och Fritjof. Tre av dem blev skärgårdsbor. Harald och Fritjof levde sina liv på Muskö, Einar flyttade till Biskopsön i Nämndö skärgården.
Ragnar däremot gick till sjöss i unga år och det är om honom denna berättelse handlar.
Det är Helge Ericsson som har skrivit denna historia i sin bok ”Skärgårdsprofiler”. J.K

Ur kapitlet Älvsnabbsfarare…

De båda makarna Åkerström hade flera söner. Tvenne begav sig från hemmet i unga år, de övriga stannade hemma. Den äldste träffade jag julen 1920 i Nämndö kyrka, där jag predikade min första julottepredikan. Han hade då gift sig och blivit nämndöbo. Men strax därefter mötte jag också den andre, som lämnat hemmet i mycket unga år och gått till sjöss. I början av sin bortavaro skrev han då och då till sina föräldrar, men efter några år blev det glesare mellan breven som det stundom kan bli i sjömanslivet. Man kommer sig inte för att skriva, utan nöjer sig med blotta tankarna på barndomshemmet.
Första världskriget bröt ut och intet livstecken hördes från honom. Det var ofta svårt att fråga föräldrarna, om de hört något från sonen Ragnar, ty man anade, att de sörjde honom som förolyckad genom minsprängning eller annan orsak.

Så en dag skulle jag i min tjänst inom sjömansmissionen i Stockholm göra skeppsbesök, vilket nästan hörde till det dagliga arbetet.
En stor amerikansk ångare, den största jag dittills sett, låg på Strömmen för ankar. Jag rodde ut, kom till fallrepstrappan och blev väl mottagen, när jag kom upp på däck. Min portfölj hade jag med mig, innehållande en packe av tidningen ”Kompassen” som gavs ut av en tyskfödd sjömanspastor Rickard Gothe. Tidningens innehåll var skrivet på tre språk, tyska, engelska och svenska. Den var mycket bra redigerad och lämpade sig särskilt väl för skandinavisk sjömansvård.
Uppe på däck vimlade sjöfolk av olika nationer. Jag gick omkring och delade ut tidningen, kommer över på styrbordssidan av fartyget, då jag plötsligt observerar en officer stå vid relingen och ser in mot Skeppsholmssidan. Jag tycker mig känna igen honom, men står undrande var jag sett honom tidigare. Efter en stunds betraktande, kan jag inte låta bli att gå fram till honom, tilltalar honom på svenska och får svar på välkänd musködialekt med engelsk nyansering. Vi står öga mot öga och bara ser, liksom vi inte kan fatta verkligheten. Men så börjar det klarna och vi känner igen varandra.
Det blev ömsesidig glädje och han bjöd mig in i sin hytt, som mera liknade en stor sal än ett krypin till hytt, som man så ofta var van att se på båtar i östersjöfart.
På väggarna i hans hytt hängde diverse navigationsinstrument, kartor, foton och tavlor av skepp, som han tidigare seglat med. I taket satt en kompass, så han kunde under segling se, vilken kurs fartyget låg i. Han var förste officer ombord och stod närmast kaptenen i rang och värdighet.
Vi satt länge och språkade, och jag frågade om han varit i land sedan han anlänt, Jag visste nämligen att han hade anhöriga i Stockholm, och därför tänkte mig, att han säkert hälsat på dem. Det borde han ju ha hunnit, då han legat på Strömmen en hel vecka. Men det hade han tydligen ej. Jag ville inte ge honom några mer frågor i den vägen, ty jag såg på honom, att han ville komma med en del förklaringar.

Han yttrade bland annat. När man legat så länge som jag ute på de stora världshaven, så har de med sin enformighet blivit liksom sövande. Den ständigt enahanda rutinen ute till sjöss gör att intresset för landbacken avtrubbas. Man kommer sig inte för att gå i land.
Det var annorlunda förr, då jag började i mitt yrke. Då var allting nytt och man ville se och lukta på allt. Sedan kom tiden på navigationsskolan där ute i Amerika. Läsning för styrmans- och kaptensexamen. Och sen bar det iväg ut på sjön igen. Sedan har jag seglat både i öst och väst, norr och söder och jag har förlikt mig med de stora världshaven, där jag vistats större delen sedan jag lämnade far och mor och syskon på Muskö. Men tillade han: Jag har tänkt gå i land och hälsa på mina släktingar. ”Så ock dina föräldrar” inföll jag. De har väntat på dig många år och stundom givit upp hoppet om ett återseende. Du måste nu fara hem till dem därute och åter se den plats bland skären som gav dig hågen att bli sjöman.

Och sjöman var Ragnar, en verklig sådan, något som jag drömde om i min ungdom men aldrig blev av. Men Ragnar blev det. Inte bara till det yttre där han stod på kommandobryggan i sin uniform utan också till det inre. Hela hans väsen med den öppna blicken talade om att havet, det stora vida allt vad det innebar hade fångat honom.
Han for hem till sitt barndomshem på Älvsnabben och det blev stor glädje i den lilla stugan, en glädje som förmodligen tidigare inte upplevts under dess tak.
En vecka senare var den ståtliga ”Estern Tempest” borta. Den hade lättat ankar och plöjde nu vågorna i västlig riktning. I min fantasi kan jag se den fordom i skolan glade älvsnabbspojken stående på bryggan med sin sextant liggande bredvid sig och med kikare skådande ut över Atlanten, trotsande dess mäktiga vågor men också hörande deras rytm i en musik som fångar havets söner.


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

 

Läs mer!


Ur Musköbladet nr 2, 2021
Muskobladet Nr 2 2021

Ett gammalt fotografi – Muskö IFs ishockeylag 1968

Övre raden från vänster: Tränare Sven Erik Björk, Börje Olsson, Björn Carlsson, Ulf Ström - A, Bertil Liljegard, Tommy Wimnell, Jörgen Lundqvist, Ove Kördel, Arne Deijlert, Torbjörn Frank, Arne Liljegard. Undre raden från vänster: Eje Lundh, Stig...

Föreningsnytt – Ersholmens Båtklubb

Ersholmens Båtklubb bildades 17 Maj 1980 vid Arne Liljegards brygga på Ersholmen. Några närvarande vid tillfället: Jan Widen, Åke Nilsson, Åke Persson, Arne o. Aina Liljegard, Hans Rosen, Walter Ericsson, Åke Larsson, Per-Olov Fredriksson och flera...

Brand på basen

Den 11 februari ryckte intern insatspersonal ut och släckte en brand i ett EX-klassat blandningsrum på Musköbasen. Ingen person befann sig vid tillfället i rummet då branden uppstod efter ordinarie arbetstid. Bli medlem! Stöd Muskö Hembygdsförening...

732

så många var mantalsskrivna på Muskö vid årsskiftet 2021.Samtidigt var Haninge kommun på topp 5 över kommuner med störst befolkningsökning i Sverige med 1.595 personer. Bli medlem! Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem. Genom ditt...