Mycket har väl skrivits om livet på torp och småbruk runt om i vårt land, varför följande skildring av många kanske anses överflödig.
Men som en beskrivning av skärgårdsbons ofta särpräglade liv på isolerade öar, som något av en amfibie levande både på land och på vatten, sökande sin näring både ur åkern och ur sjön och som en dokumentation av förfädernas strävsamma liv på ett skärgårdstorp, kan den ändå ha sitt berättigande.
Muskö 1990 Erik Eriksson

Auktioner

Mars kallas vårmånad, men lika ofta som denna månad medför vårväder kan det vara tjocka vintern. Oavsett vad det råder för väderlek är det en betydelsefull månad för torpar- och småbrukarfolket och den mest betydelsefulla dagen är den 14 mars.

Den dagen är både tillträdesdag och avflyttningsdag för de torpare och arrendatorer, som byter vistelseort, allt enligt gammal hävd. I samband med detta är mars också auktionernas månad, en småbrukare slutar kanske med sitt jordbruk för att ägna sig åt något annat yrke och säljer sina djur och jordbruksredskap, båt och fiskedon. Någonstans inträffar ett dödsfall och all egendom, även möbler och husgeråd, säljs på auktion innan de efterlevande skingras åt olika håll.

Varje år i mars äger i regel ett flertal auktioner rum på Muskö och att gå på auktion är något man aldrig försummar.

På en auktion kan man göra fynd, komma över bra saker billigt, man vet på ett ungefär vad som kommer att bjudas ut och alltid är det något man är spekulant på. Även den som inte har för avsikt att köpa något alls går dit, auktionen är inte bara ett tillfälle att göra en bra affär, den är också ett folknöje.

På auktionen träffar man samman med en massa människor, även folk från andra öar i skärgården eller från fastlandet.
Vackert väder är en förutsättning för en lyckad auktion och är vädrets makter nådiga blir både säljare och köpare nöjda. Vagnar, slädar, kälkar och jordbruksredskap av alla de slag har redan tidigt auktionsdagen morgon ställts ut på ladugårdsbacken, säljer man också möbler och husgeråd bärs dessa saker ut på backen utanför stugan.

Auktionsbesökarna går runt och granskar allting innan utropen börjar, går in i stallet och skådar hästen i munnen, klämmer på kornas mjölkspenar, går in i sjöboden och kör fingrarna i näten för att konstatera om garnet är nytt och starkt eller gammalt och skört, går ner till stranden och tittar på roddbåten om den är tät eller gisten.

När tillräckligt mycket folk samlats och alla gått omkring en stund och tittat på allt, som ska säljas, börjar auktionen. Auktionsförrättaren är alltid en man utrustad med talets gåva i högre grad än vanliga människor och han älskar att strö skämt omkring sig, ofta burleska sådana. Bredvid auktionsförrättaren sitter skrivaren, som sköter bokföringen.

Djur som säljs leds fram och visas upp, buden haglar, ibland drar auktionsförrättaren iväg med folkhopen efter sig till en såmaskin eller slåttermaskin, vilka står uppställda längre bort från auktionsplatsen, likadant när roddbåten – eller ”ökstocken” som man vanligtvis säger – skall ropas ut, då bär det av till sjöstranden.

Riktigt i sitt esse blir auktionisten när möbler och husgeråd ropas ut, då haglar skämten från hans mun. Han ropar ut en potta, håller den med utsträckt arm ut mot folkhopen och säger: ”va får ja för den här?” och när pottan överlämnas till den som ropat in den och om inroparen är en kvinna åtföljs överlämnandet alltid av ett: ”var så god och sitt!” från auktionisten, ett skämt som upprepas på varje auktion.

Det är inte ovanligt att det finns vägglöss i stugorna och lössen bosätter sig inte bara i stugans väggar utan även i möblerna. Man är alltid misstänksam att det kan finnas löss i de möbler, man är spekulant på, därför granskas möblerna noga i förväg, men om där finns löss eller ej är inte alltid så lätt att konstatera.

Det här med vägglöss i möbler föranleder auktionsförrättaren att komma med ett annat klassiskt auktionsskämt. Någon ropar in en gammal träsoffa, då kommer det från auktionisten: ”Den här soffan får du inge besvär me att frakta hem, den e så full av vägglöss att du kan knyta ett rep i ena änden och leda den hem!”. Och förstås allmänt skratt i folkhopen.

Faktum är att många möbler, inköpta på auktion, vid hemkomsten befinns så bemängda med vägglöss att de i stället för att bäras in i stugan i stället hamnar på vedbacken, där de får stå till långt fram på våren, då de huggs upp till ved eller bränns upp tillsammans med annat bråte.

Möbler, som säljs på auktion, är i allmänhet av tre slag, soffa, skänk – som man förvarar glas och porslin i – och kommod, en möbel som väl närmast är en föregångare till våra dagars moderna tvättställ, ett fyrkantigt litet skåp, överst försett med ett uppfällbart lock, under vilket det står ett handfat, nederst en liten dörrlucka och innanför den står en potta, därav den folkliga benämningen ”pottskåp”.

Kommoden används också av herrskapsfolk, men då tillverkad av finare träslag och ofta prydd med en marmorplatta och heter inte ”pottskåp” utan kallas ”lavoar”.

På en del auktionsställen ordnas kaffeservering i stugan, gubbarna har pluntor med sig, tar en klunk då och då, bjuder andra och blir själva bjudna.

I fickorna hos pojkarna finns påsar med karameller av vilka de trakterar de flickor, som för tillfället bor i deras hjärtan. Stämningen är hög och auktionen varar hela dagen, först i skymningen går var och en hem till sitt. Om man har gjort någon god affär eller inte spelar mindre roll, man har haft roligt och det är huvudsaken. Nästa vecka är det auktion igen på något ställe, kanske på någon av grannöarna eller på fastlandet. Då far man till den auktionen, nu är man klar med de viktigaste vinterarbetena och har tid med sådant som auktioner.

Aprilsolen smälter snödrivorna, gamla farmor släpper ut hönsen på barmarken och vaktar dem mot höken, som svävar uppe i skyn och gärna kniper sig en höna om han kommer åt. Farmor är noga med att räkna hönsen, när hon motar in dem i hönshuset om kvällen, för att se om höken trots allt vaktande ändå lyckats ta någon höna.

Det är åter vår med värme och blå himmel. Ett år har gått i torparfolkets liv.

Det här var sista delen av ”Livet på ett Muskötorp”.

 


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 2, 2019

Ortnamn på Muskö: Starrbäcken

Starrbäcken en nygammal våtmark och havsvik.
Starrbäcken är namnet på lägsta området mellan Mickrum och Lidalund.

Svartmunnad smörbult minskar

Den invansiva arten svartmunnad smörbult som växt explosionsartat i Mysingen utanför Muskö de senaste åren minskade förra året dramatiskt.

I naturen… …från min horisont. Vintern 2019

Månförmörkelsen och supermånen (när månen befinner sig nära jorden) försvann i töcknet. För så var det, att hela perioden bjöd på många dagar med disigt väder, hög luftfuktighet. Vi brukar säga att ”det hänger i luften”, men ugglorna brydde sig inte. Det var konsert ändå, och så har det varit av och till hela tiden.

Väderöversikt

Vinter och vår. Januari – mars 2019. Hon kom som ett yrväder, stormen Alfrida, en hård, nordvästlig, byig vind, och så inleddes det nya väderåret den 2e januari. En hel del träd föll, men ändå klarade sig vår del av skärgården bra jämfört med vad som hände uppe i Roslagen med stora långvariga elavbrott, vilket vi nästan förskonades ifrån.