Hur det var för en ung familj att komma till Muskö och bygga ett fritidshus berättar här Lars Sjöström.

Alla har sin berättelse om hur de kom att leva på Muskö. För en del har det varit självklart – de har kanske bott här i generationer. För andra har det varit ett överlagt beslut, som dock har inneburit väsentlig förändring av tillvaron. Detta gäller inte endast de fast boende – helboende – utan i lika hög grad de fritidsboende – delboende.
Så här var det för oss att komma till Muskö. Historien är i huvudsak ganska vanlig och tidstypisk men det finns detaljer som åtminstone för oss tycktes intressanta.

Finna en plats i skärgården
Som i alla långa händelsekedjor kan det vara svårt att säga var den börjar men för oss startade det våren 1957, då vår lilla dotter var 3 år och vi önskade att det skulle finnas en plats utanför stan, där hon kunde få sol, luft och kanske litet bad.
Alldeles klart hade det en stor inverkan att vi båda hade bott och vistats i skärgården i all vår tid, som väl inte var särskilt lång ännu. Vi var 28 respektive 31 år. En dag hittade vi den här annonsen:

MUSKÖ Idylliskt tomtområde i orörd skärg.-natur. Utmärkta hamnar fiskevatt. Goda kommun. Obs! Priser fr. 1.25 kvm 10 års amort. Ring 0750/350 04.

Det verkade bra. Muskö kände vi lite till. Vi hade seglat dit med vår båt. Vi ringde och talade med herr Gustaf Eriksson. Man sa naturligtvis inte du, i synnerhet inte till en äldre person. Jodå, vi var välkomna, fick veta hur man åkte buss till Söderby brygga och sedan tog båten, som också hette Muskö till Muskös brygga vid Mickrum.
Det var onsdagen den 10 april 1957 och vi såg fram mot en spännande utflykt i den fina vårsolen, som hade smält bort all snö för flera veckor sedan.
Allt var ordnat, semesterdag från jobbet, kaffetermos och smörgåsar. Flickan skulle vara hos sin farmor.

Besvärligt väder
Vädret kunde dock inte ordnas. När vi tittade ut den morgonen var det fina vårvädret ersatt av en ordentlig snöyra. Naturligtvis åkte vi ändå och på Mickrums brygga, tog Gustaf Eriksson emot oss med en bil, som kördes av Walter Eriksson. Vi skulle till ett tomtområde som var under exploatering och det heter Landängen.
Vägen dit var under byggnad, så bilen körde till Hyttan! Därifrån blev det en promenad i ganska djup snö till Landängen. Snöyran tilltog och det var inte lätt att se något. Med hjälp av snöblöta kartor försökte vi få en uppfattning om området. Gustaf förklarade och pekade ut i allt det vita men det var ganska dunkelt för oss. Ändå fick vi en uppfattning om området, dess natur och hur det var planerat men tyckte nog att det låg avlägset.
Nu behöver vi komma under tak, sa Gustaf och vi gick Landängsvägen till det som nu är en välskött affär vid Herrstugan men som Gustaf kallade ”tuggummikiosken”, där bilen hämtade oss.

Prata affärer
Hemma hos Gustaf och hans fru Anna blev vi bjudna på kaffe och så skulle det pratas affärer. Resultatet blev att vi skrev på ett preliminärt avtal om tomtköp och betalade en handpenning. Oj vad det sedan blev mycket funderingar fram och tillbaka. Och var skulle vi få så mycket pengar ifrån? Tomten kostade mer än vi hade. Visserligen skulle inte allt betalas på en gång – en del kontant och resten på tio år men det blev ändå hårt och det förekom att folk inte klarade av det. Vid den här tiden var det vanligast att mannen jobbade och hade en inkomst, som hela familjen skulle klara sig på.

Bygga hus
Så var det ju också huset. Nästan alla började med ett litet och ofta ganska dåligt hus, oisolerat och utan vatten, el och eldstad. Då var det verkligen sommarbostad. Inte mycket bättre än det tält, som först gav oss lite tak över huvudet.
Lyckligtvis var det fint väder under vår två veckor långa semester.
Vi kom över rätt användbart virke, som en vän med lastbil transporterade till Landängen.
Den våren började färjan ”Rune” att trafikera Muskö. Vägen till tomten var inte färdig, utan de sista 2-300 meterna fick vi bära virket på axeln på skogsstigen. Att man orkade!
Under sommaren 1957 växte det upp sådana små hus överallt på Landängen.

Resorna till Muskö
Resorna till och från Muskö var alltid jobbiga och ibland spännande. Muskö hade flera förbindelser med Söderby brygga på fastlandet. Dels var det båten ”Muskö”, dels var det ”Elfsnabben” och dels den eleganta ”Havsbussen”, som mest trafikerade holmarna i Horsfjärden.
Vanligen blev det ”Elfsnabben” som passade bussen från Stockholm, och med båten kom vi till en brygga vid Torpa Skog. Sedan gick man med barn, packning och mat resten av vägen. Som tur var ägde vi en damcykel och på den lastades så mycket att det inte gick att cykla men väl leda den till Landängen. Den lilla flickan fick trava bredvid. Det säger sig självt att man inte åkte fram och tillbaka varje helg.
Men det dök upp en annan och bättre möjlighet, som vi var mycket glada för. Det var dels Walter Eriksson och dels Bror Wiberg, som med sina båtar passade bussen vid Årsta Havsbad. Ibland kunde det vara ganska blåsigt vid ”Mysingens Kaphorn” det vill säga Snappudd. Det var den väg vi färdades de flesta gångerna.
Bilfärjan ”Rune” gick mellan Söderby och Mickrum sommaren 1957. Vi hade, som många andra, sålt bilen för att kunna köpa tomt och bygga vårt lilla hus. Det var också svårt med färjan, därför att man sällan kunde få bra tid för återresan. Färjan tog cirka åtta bilar och kunde inte göra mer än en resa i timmen. Alltså blev det i de flesta fall att man antingen fick en tid tillbaka på söndags-eftermiddagen eller ganska sent på kvällen.
Och med små barn blev det att avsluta muskövistelsen kanske klockan tolv-ett på söndagen. Därför tyckte nog de flesta att det var helt idealiskt med sjöturen till Årsta Havsbad om man inte hade tung packning.

Grannkontakten
Till en början uppehöll man sig huvudsakligen på sin tomt fullt upptagen med att röja bort ris, bygga sitt hus men också få lite kontakt med de närmaste grannarna.
Inom området fanns sex handpumpar och ingen hade vid den tiden egen borrad brunn. Alltså träffades när man gick för att hämta vatten. En annan mötespunkt var bryggan och badstranden ute på Badudden.
Snart skaffades båtar och fisket kom igång. Det var mycket gott om fisk i det fiskevatten, som ingick i köpet. Det tog ganska lång tid innan blicken höjdes över den egna horisonten och vi började bli bekanta med Muskös fasta befolkning.
Ibland var det föredrag i Muskös skola om öns historia och vid de och andra liknande tillfällen uppstod lite kontakter med musköborna, kontakter som senare utvecklades.

Tomtägarföreningen
Det var fastlagt att vi alla måste vara medlemmar i tomtägarföreningen, som bestod av 45 fastigheter. Vi skulle gemensamt förvalta så kallade friområden, bryggan, vägar och annat. En styrelse valdes och föreningsmöten hölls.
Bland de tidigaste besluten var frågan om det skulle vara staket mellan tomterna. Åsikterna gick väl isär men snart hade vi kommit överens om att staket var alldeles onödigt – detta gäller än i dag.
Alla vägar var av enklaste beskaffenhet, eftersom inte väggrus fanns att tillgå på Muskö. Det som fattades i material fick till någon del ersättas av arbete. Med spade och kratta höll vi efter den cirka en kilometer långa vägen från affären till sjön. Fyllde igen gropar och jämnade till vägen.
Det dröjde 13 år, till 1969, innan Landängens vägsamfällighet med 93 tomter bildades och därmed blev det en annan organisation och andra resurser för vägunderhållet fram till Landängsgränsen.

Femtio år senare
Under åren som gått har på tomterna de små enkla husen kompletterats med bra hus med el, telefon, vatten och avlopp och är numer användbara året runt – fyra eller fem tomter är heltidsbebodda.
Bryggor har byggts och vägar har förbättrats. Våra kommunikationer förändrades i hög grad, när tunneln blev färdig 1964 men mycket är sig likt.
Man måste dra den slutsatsen att det var ett klokt beslut att bli delboende på Landängen 1957. Av de 45 tomtköparna ägs ungefär hälften av tomterna ännu av samma personer eller av deras barn eller barnbarn. Att det under så lång tid har varit så relativt få ägarbyten under de gångna femtio åren visar en vilja att vara på Landängen och en uppskattning av de människor som sedan 50-talet har delat intressen, löst svårigheter och gemensamt funnit vederkvickelse i vår underbara skärgårdsnatur.
Lars Sjöström 2007

Faktaruta till Landängen
Landängens tomtägareförenings 45 tomter är styckade från det gamla torpstället Landängen.
Torpet tillhörde Ludvigsbergs fideikommiss som 1916 såldes till AB Hem på Landet.
De avyttrade jordbruksfastigheten till familjen Jeppson som sedan i sin tur på 1950-talet sålde till fastig-hetsmäklaren Gustav Algård som exploaterade området. Hans ombud vid tomtförsäljningarna var Gustav Eriksson.


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

 

Läs mer!


Ur Musköbladet nr 3, 2020

Den nya hamnen i Norvik

Nu är den nya hamnen Stockholm Norvik redo att ta emot fartyg från hela världen.
När man åker över Yxlöbron kan man se de väldiga hamnkranarna längst ner i Yxlösundet.

Bröt sig in och röjde hemliga uppgifter

Åtal har väckts mot två utländska medborgare som i december 2019 greps efter intrång på Musköbasen.

Högre priser på fritidshus

Priserna på fritidshus har ökat de senaste åren. Haninge är den kommun där priserna har utvecklats näst bäst.

Kraftig höjning av byggtaxor

Haninge kommun kommer att höja plan- och byggtaxan med mellan 20 och 40 procent för de flesta typer av ansökningar. Anledningen till höjningarna är att handläggningarna nu kostar mer än vad man får in i avgifter.