Ånglinjeskeppet ”Stockholm” sjösatt 1856 och utrangerad 1921. Dimensioner: (lxbxd) 56,6 x 14,8 x 6,9 meter. Totala seglingsytan 2. 548 kvadratmeter. Maskineri en ångmaskin på 800 hk som gav en fart på 6,5 knop. Besättning 739 man. Linjeskeppen tillhörde främst 1700-talet och 1800-talets första hälft. Utrustningen med ångmaskin påverkade knappast linjeskeppens operativa utnyttjande, då de alltjämt var seglande skepp, men nu med vad som närmast kan betraktas som ett hjälpmaskineri. Det skulle främst komma att användas vid anlöpande till och utlöpande från hamnar samt vid stiltje. Oljemålning av Herman af Sillén 1903. Lägg märke till ankaret på styrbords kranbalk.

Anders Franzen, upptäckaren av regalskeppet Wasa, sände oss i slutet av 1980-talet skeppsgossarnas tidning ”Bidevind” nummer 1 1985. I skriften berättar Erik A:son Fura hur det gick till när ankaret på Älvsnabbsmonumentet kom på plats:

Svanström

”En bucklig uniformsmössa, ett ansikte med plirande, glada ögon, helskägg, sliten uniformskavaj, kypertbyxor och alltid sin kära tumstock.

Överste träsmen, tusenkonstnären, flaggkvarters-mästaren Svanström.

Under honom tillhörde jag min första landsommar i flottan ett gäng ”kulis” som var med och satte ankaret på plats.

Han skaffade sig fort vänskap till oss och vårt förtroende till honom, för han tilltalade oss alltid med våra förnamn och han var alltid mån om oss.

Ankaret upp på berget

Vid den tid då häggen blommade tog ”Brill” honom och gänget ut till Kapellön. Vi medförde proviant, verktyg, brokar, taljor och differentialkedjor och på släp en roddbåt.

Monumentbyggarna hade lämnat baracker efter sig och upp till krönet med monumentet var en liten spårbana dragen.

På en stor tralla låg linjeskepps ankaret. Nu skulle vi i första etappen med taljor och avhåll dra upp det till monumentet. Vilket slit redan detta. På kvällarna var vi verkligen slaka och jag vet inte om det var tröttheten eller den intensiva häggdoften som sövde oss, kanske en kombination.

Under helgerna var vi så slut att ingen, säger ingen, rodde över till Muskö för att söka kvinna.

Ankarlyftet

Sedan den väldiga ”saxen”, bestående av två väldiga furustammar, överst i kryss och med två inavrade bommar, förstärkta med brokar, fäste för en serie differentialkedjor, med vilka vi skulle hissa ankaret.

Med hal och avhåll restes nu ”saxen” med kedjan av kedjor nu vertikalt med hjälp av taljor och grovt tågvirke, fästa i grova ringar i berget.

Nu började det verkligt tunga knåpgörat. Sittande i båtsmansstolar överst och stående på stege nederst jobbade vi med differentialkedjorna och för varje meter fick upp ankaret ett par tum.

Äntligen uppe med ankaret över den kvadratiska plattan skulle vi nu förhala ”saxen” över så att ankaret kunde sättas på plats. Innan dess sattes förstås nya avhåll. Och då, befanns det att ”saxen” inte ”svalde” toppen på monumentet.

Någon hade mätt fel. Inte kunde det väl vara tusenkonstnären med tumstocken?

Nu for han som en ekorre uppför den höga skrangliga stegen och kröp omkring med sin tumstock och tog mått. Sedan for han ner igen, satte sig på en sten, tog av sig mössan, rev sig i håret och sade sedan:

– Jaha, pojkar, nu kollar vi alla avhåll, sen tar ni eran skaffning, slut för i dag.

Den eftermiddagen hade vi dålig aptit och det sedvanliga glada pratet var bortlagt. Skulle vi nu tvingas kedjefira ankaret igen för att sedan kanske förlänga ”saxen” så att den svalde?

Yxhugg löste problemet

Men på morgonen bröstade han på dörren till vår barack och ropade – som om vi befunnit oss till sjöss:

– Besättningen tar sitt kaffe.

Han hade själv ute i det fria kokt det och nu satt vi, fortfarande molokna och drack och mumsade på våra smörbredda sirapsloffar. Men så sprang det fram ett leende ur skägget och han höll fram en handyxa: – Ett par tum, får vi skränka, pojkar. Men först får vi förhala en aning, så vi får fritt för yxan.

Och skränkningen utförde han naturligtvis själv. Vi var flera stycken uppe och såg då han låg på knä på en gammal tomsäck och tog bort kanske ett par tum mitt för stenen på varje skänkel.

Tänk om han dansade ner? Jag föreslog en lina om livet, men det avfärdade han.

Nå, sedan var det ingen match att få ”saxen” att svälja. Nu mätte han på nytt med sin tumstock, skakade på huvudet och rev sig i håret. Jag tillät mig säga: – Är det meningen att flyfäste och stocknock ska vila på långsidorna? Det går ju inte.

Det var sällan han svor, men nu sade han: – Det ger vi fan i, Erik, från hörn till hörn går det och så får det bli.

Ja, så fick det bli. Efter att ha återställt överallt och före det ”Brill” kommit intöffande för ilastning kokade han nytt kaffe och nu förstod vi vad den portfölj innehöll som Kalle på ”Brill” i näst sista vändan överlämnat till översten träsmen. De kronmärkta muggarna innehöll nämligen extra starkt kaffe och inte var det cikoria precis. Han log och skålade med oss, pekade upp mot ankaret och sade: – I evighet.

Några förtydliganden

På teckningen av Ulf Busch ser man ”saxen” och bommarna som differentialkedjorna var fästa vid.
Sittande i båtsmansstolar överst och stående på stegar nederst manövrerades de.

”Saxen” stod vid sidan av stensockeln och ankaret hissades upp i jämnhöjd med den kvadratiska plattan. Problem uppstod när ”saxen” skulle lutas in över toppen så att ankaret kunde sättas på plats.

Skänklarna på ”saxen” tog emot sockeln vilket innebar att det misslyckades

Man löste problemet genom att hugga bort cirka fem centimeter på varje skänkel.

Träsmen Svanström hyrde sommarnöje hos familjen Hellström på Björnholmen fram till 1933.

Ångslupen ”Brill” transporterade materiel och folk mellan Märsgarn och Kapellön.

Birger Åkerström berättade för mig att i hans ungdom var det vanligt att klättra upp på monumentet och rista in sina initialer på ankarstocken. Numera har de nedersta fotstegen på lejdaren kapats bort för att förhindra onödig trafik upp till toppen.

I dag är Älvsnabbsmonumentet den främsta symbolen för Muskö.

J.K.


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

 

Läs mer!


Ur Musköbladet nr 4, 2021

Muskobladet Nr 4 2021

PostNord ändrar till varannandagsutdelning

Du har kanske läst eller hört att PostNord pratar om varannandagsutdelning av brev, men vad menar de egentligen med det? Den nya postutdelningen på Muskö startar i slutet av oktober.

Halvö på Långgarn till salu

Ragnar och Theresia Erngrens jordbruksfastighet på Långgarn är till salu för 30 miljoner kronor.

Skönsång på Grytholmens säsongsavslutning

På Grytholmens sista evenemang för säsongen trotsade 70 personer regnet och njöt av skönsång och musik framfört av Johanna Martell och Mikael Weiter.

80 år sedan jagarolyckan vid Märsgarn

Den 17 september genomförde personal från Marinen och Flottans män, en ceremoni vid minnesstenen på Märsgarn.