Det finns en gammal plakett nere vid kanalen på Muskö med texten ”Världsmästerskap i kanalsimning”.
– Mina föräldrar kom på att det kunde jag säkert slå. Det var lite trixigt att komma på hur jag skulle hålla mig i mitten av kanalen. Till slut fick en ledarbåt åka framför mig med någon i aktern som slog med två järnrör. Ett slag för höger och två slag för vänster. En kajak höll undan båtar från att passera.
Maja slog det gamla kanalrekordet.
Maja Reichard har fem Paralympicsmedaljer hemma i bokhyllan och skulle ha simmat sitt tredje Paralympics i Tokyo i sommar.
Men allt planerande runt ekonomin tog bort glädjen med simningen. Så trots att Maja är ung och stod på toppen av sin simkarriär bestämde hon sig för att sluta.
– Idrottare på elitnivå är beroende av sponsorer, inte för saker utan för ekonomin. När jag tävlade och studerade fick jag stipendier men när jag började jobba blev ekonomin sämre. Sponsorer vill ha medial uppmärksamhet och i parasporter är det bara Paralympics som tv-sänds. Det finns bara en välbetald simmare i Sverige och det är Sarah Sjöström.
Maja har en medfödd ögonsjukdom som långsamt brutit ner hennes näthinnor. Som liten kunde hon läsa översta raden hos optikern men ju äldre hon blev desto sämre blev synen. I tonåren kunde hon till slut bara se skillnad på mörker och ljus.
– Som tur var hade jag fantastiska människor omkring mig. Jag hade börjat träna simning och idrotten räddade mig. Jag känner mig fortfarande fri när jag simmar.
Det var på Muskö som kärleken till vattnet väcktes. Maja har tillbringat alla sina somrar på Muskö där både mor- och farföräldrarna hade sommarhus.
– Jag badade alltid som barn, simmade och lekte.
När Maja var åtta, nio år tyckte hennes mamma att hon skulle lära sig att simma 200 meter i ett sträck innan sommaren var slut.
– Hon satte upp bojar med femtio meters mellanrum som jag kunde navigera efter. Jag lyckades simma 200 meter direkt fast det var jättejobbigt.
Efter ett par år tyckte mamma att Maja skulle lära sig alla fyra simsätt och hittade en förening där
Maja började träna. Men hon ville absolut inte tävla.
– När jag insåg hur roligt de andra hade det på tävlingarna och hur sammansvetsade de blev under resorna bestämde jag mig för att också tävla. Första gången vann jag, men missade prisceremonin för jag hade gått till äventyrsbadet istället.
Det blev fler tävlingar. Allt runtomkring var jätteroligt tyckte Maja. Träningsresorna och att utvecklas med gruppen. Först i tonåren började hon tycka att även tävlingsmomentet var roligt.
Hennes första seger följdes av fler och inför Paralympics i London 2012 var hon favorittippad på hundra meter bröstsim.
– London var mitt första Paralympics och det var en press att vara favorit. Mitt sätt att handskas med det var att planera. Först en överblick fyra år framåt som bröts ner i olika mål. Vad jag skulle klara det året, den månaden och så vidare fram till varje träningspass.
Maja fick veta att det skulle vara 17 000 i publiken. Öronen kompenserar ögonen och tar in alla ljud och är man van vid 500 som hejar på kan ljudet från en stor publik distrahera.
– I min plan ingick att utsätta mig för en publik som väsnades.
Så jag fick simma i ”Bästa fyran” där fjärdeklassare tävlar. Det var fullt med barn i publiken som fick heja och skrika allt vad de orkade medan jag simmade. Och det gjorde de med besked.
Allt kring Paralympics var nytt för Maja och att vara förberedd och känna till alla moment var viktigt.
En halvtimme innan tävlingen samlas alla tävlande i call room, för att fokusera och för att värma upp.
– Jag var otroligt nervös då men när jag klev in på arenan släppte allt, då var jag i min egen bubbla. Jag vann loppet men speakerns röst dränktes i publikens jubel så jag visste inte resultatet förrän jag kom upp på kanten.
Maja kom hem och fortsatte att träna och tävla samtidigt som hon studerade. Nu hade hon fyra år på sig till nästa Paralympics i Rio de Janeiro.
– När jag skulle plocka guld i London så hängde det inte bara på min prestation utan även på hur de andra presterade. I Rio 2016 tävlade jag för min egen skull, jag hade egna mål. Det krävde mer mental träning och jag lärde mig mycket om mig själv och hur jag fungerar.
I Rio tog Maja tog helt otippat brons i hundra meter ryggsim.
– Det var jätteroligt. Men mitt brons på femtio meter bröstsim var inte roligt alls. Det var ju min starkaste gren, där ville jag vinna. Då hade jag nytta av den mentala träningen. Jag laddade om och simmade 200 meter medley som är fjäril-, rygg, bröst- och frisim. Då kom jag först på bröstsim och slog personligt rekord.
Paralympicslaget kom hem från Rio med tio medaljer, av dem hade Maja kammat hem hela fyra, två silver och två brons.
– Jag kommer alltid vara missnöjd med bröstsimsloppet, men mitt mål var att komma hem med en medalj, helst två, så jag är jättenöjd ändå.
Hon är också nöjd med sitt beslut att sluta tävla. Nu har hon kunnat satsa fullt ut på jobbet och fått en liten son.
– Med facit i hand hade det varit tufft att ladda för Tokyo 2020 och sedan behöva ladda om igen för 2021. Jag fattar inte hur de som är i slutet på sin karriär orkar.
Maja gillar äventyr och seglar gärna i vattnen runt Muskö
Sommaren 2019 var den första sommaren Maja var ledig ”som alla andra”. När många klagade på att de inte kunde resa 2020 på grund av pandemin tyckte Maja att det var fantastiskt att slippa, att få vara på Muskö i tre veckor istället för tre dagar.
– Muskö är min fristad. Eftersom jag sprungit runt i vårt område medan jag fortfarande såg så hittar mina fötter överallt här, barndomsfötterna sitter i. Den friheten kan jag inte få någon annanstans.
Här kan jag paddla kajak, segla och min ledarhund kan få ledigt och bara vara hund. Jag har till och med varit här helt ensam på hösten, det var en härlig känsla. Jag känner mig helt trygg på Muskö.
Idag föreläser Maja om att sätta mål och vända motgång till framgång. Det var så hon klarade att kombinera sin synskada med simning och studier.
– Vad är det som gör att man tycker att saker är roliga och vad kan man göra för att vända något? Planer och mål. Klart att jag stöter på att andra dömer ut mig och inte tror på mig, då måste jag tro på mig själv. Men också när jag själv inte trott på mig men att andra har gjort det.
Maja gillar äventyr i naturen och att göra saker.
– Folk tror att jag knappt kan gå över gatan eller åka buss och tunnelbana själv. Ser vi något som omöjligt så är det väl omöjligt.
Min man kör mc och han har peppat mig att starta den och rulla lite. Jag kan också hantera en motorsåg. Ibland är det dumt att överbevisa andra att jag visst kan, men ofta är det bra.
När Maja ville läsa på KTH menade en studievägledare att det skulle bli alldeles för tufft.
– Hon ville vara snäll men hon hade kunnat stoppa mig från att plugga fast jag ville det. Jag är expert på att hantera min synskada och det finns en okunskap om vilka hjälpmedel som finns.
På arbetet sysslar Maja med miljö- och hållbarhetsfrågor inom infrastruktur på ett företag som heter WSP.
– Det är roligt att sätta upp mål och att utvecklas. Mitt jobb handlar om att i ett tidigt stadie planera utifrån klimatfrågor och se till vad som är ekologisk hållbart. Jag arbetar också med social hållbarhet, att göra infrastruktur tillgänglig för människor med funktionsnedsättning och det är såklart något jag brinner för.
Just nu är Maja föräldraledig åt sonen som kryper omkring och ofta ställer sig upp med stöd. Maja har en kattklocka på honom för att hela tiden veta var han är. Och när de ska till lekparken använder hon den ledsagartid hon har rätt till.
– Nu har jag ett nytt fokus, jag vill ta med honom och låta honom testa på saker och ha roligt. Jag vet inte hur det blir när han är äldre men jag vet att jag kommer att lösa det också på något sätt.
– Ingenting är omöjligt, ingen annan ska sätta gränser.
Maja har även sprungit Musköloppet ett antal gånger.
Text: Ingmarie Wass, Foto: Privat.
Artikeln med tillstånd ur 100% Nynäshamn – www.100nynashamn.se
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.
Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.
Ur Musköbladet nr 4, 2021
