Den långa udde, som från Bruket sticker ut mot Stora Ballricken, den största och högsta ön i området, avgränsas mot norr av det massiva Lövhagsberget, drygt 50 meter över havet. Udden har haft olika namn. På en marin karta från 1806, ”Afmätt och Ritad av O. J. Hagelstam”, kallas den sydligaste spetsen Linda Udde, ett namn med okänd betydelse. På samma karta betecknar Långnabben den breda udden mellan Bruket och Rotofta. Den senare beteckningen finns indirekt i Gabriel Bodings ägokarta med markbeskrivningar från 1773, där Långnabbaholmarna utgörs av det som numera kallas Fårholmen och Flatskär.
På senare kartor har Linda Udde blivit Långnabbaudd och det är det namn som oftast har förekommit även på senare kartor. Men Kastkroksudd förekommer också, liksom Kastkroksviken för sandstranden åt öster. Det namnet fick vi höra redan i början på femtiotalet när vi åkte dit från Hammar för att bada och plocka blåbär. Det är också det namn vi fick höra från Lindbergsfamiljen på Hagalund, när vi senare under femtiotalet vistades sommartid i Lövhagsstugan. Då blev vi också varse att Efraim Eriksson i Bruket använde benämningen Kastkrok för den västra steniga stranden på udden. Detta har verkat något förvirrande, men det har kanske blivit klarare på nu aktuella kartor där Kastkrok betecknar den bredare delen av udden och där den sydligaste spetsen heter Kastkroksudden, medan Långnabbaudde reserveras för den smala udde som pekar mot nordost.
Viken söder om Hagalund kallas sedan länge Gästvik. Namnet finns oftast inte med på några kartor, men har använts lokalt. Där fanns tidigare två sjöbodar och en enkel brygga med en fisksump längst ut, tillhörande Hagalund. Man kan fortfarande se husgrunder och avbrutna pålar från bryggan. Längre ut på västra sidan av viken låg under första delen av 1900-talet en båtlänning med sjöbod, rester av en stenmur finns kvar. Den användes av Torsnäsfiskaren, som behövde en landningsplats, som inte frös till lika tidigt som inne i den egna viken. På stranden i Gästvik växer fortfarande den vackra strandvialen, men den har de senaste åren minskat kraftigt i samband med ökning av gästande bad- och soldyrkare. Ute i vattnet blommar vitstjälksmöjan under högsommaren och på stenstranden i öster lyser blodnävan.
Den första viken som möter efter Bruket har vi aldrig hört benämnas, men jag har själv börjat kalla den ’Bruksviken’, för att lättare kunna ange lokalen vid rapportering av fåglar och växter. Där skeppades teglet ut under de cirka 40 år tegelbruket var i gång i mitten av 1800-talet, man kan fortfarande se tegelhögar ute i det grunda vattnet. Likaså har holmen utanför med brygga och sjöbod alltid kallats ”Holmen” av boende i Bruket, men den har nu på aktuella kartor börjat benämnas Bruksholmen. Den sandiga viken med stenig botten som ligger sydost om ’Bruksviken’ har däremot alltid kallats Lindarsviken, på Musköspråk givetvis med betoning på den tredje stavelsen. Namnet återfinns också på flera kartor, ibland med den något annorlunda stavningen Linddalsviken. Namnet är oklart, det finns varken lindar eller någon dal i närheten, men det kanske var annorlunda förr. Kan det ha något med Linda Udde att göra?
Koudden har åtminstone de senaste 100 åren varit namnet på den höga och kala udde som ligger mellan nuvarande vändplan, vid före detta Brukets brygga, och själva badstranden. Namnet kommer av att korna på sommaren gick ut och lade sig på udden under heta dagar för att undvika bromsar och få svalka av havsbrisen. På den tiden gick korna på skogsbete och markerna närmast hus, lador och bodar var inhägnade. Dåvarande gärdsgård gick upp från vattnet bortom den lilla sandstranden närmast bryggfästet och, efter en mindre grind för badgästerna, följde den sedan skogskanten upp mot Bruket där den svängde av norrut och förbi bebyggelsen i östlig riktning för att passera vägen cirka 50 meter norr om ladan. Där fanns en grind som en av oss fick öppna när bussen på femtiotalet körde ner för att vända efter att ha lämnat av övriga familjemedlemmar vid Hagalundsvägen (om inte någon resenär skulle vidare till Bruket eller bryggan).
Den välbesökta badstranden har veterligen aldrig haft något eget namn och den breda udden där bortom har nog inte kallats Långnabben sedan början av 1800-talet. De små skären längre bort efter stranden kallas Skallrorna, där brukar svanar häcka. Den höga och branta ön närmast västerut heter Furholmen och där häckade förr tobisgrisslor, åtminstone på 50- och 60-talen. De var ett uppskattat inslag i fågellivet när de med våldsamt svirrande vingar flög lågt över fjärden på jakt efter föda. Ytterligare bortom finns den mer tillgängliga Fårholmen och norr därom Flatskär eller Fladskär, ibland kallat Rotofta flatskär, som gör mer än skäl för namnet. Ehuru förr sällan besökt, finns där numer en hel anläggning med bryggor och bodar på den norra stranden. Härifrån ser man rakt in i Bakomviken, som väl har fått namnet eftersom torpet ligger bakom Vårdkasberget sett från huvudgården Arbottna.
De mest intressanta holmarna förutom Lilla och Stora Ballricken är Stora Aspholmen i sydvästlig riktning och ännu längre ut Svarttars, som har fri sikt ut mot Danziger Gatt. Holmen mellan Stora Ballricken och Stora Aspholmen ska heta Lilla Aspholmen, trots att det knappt finns några aspar på den holmen. I vår familj har den dock alltid kallats Granholmen, vilket vi tror beror på en felaktig uppgift på ett sjökort från 50-talet. Innanför Stora Aspholmen ligger Trebällingar. Där finns ett par skyddade vikar, sköna klippor och några små skär runtom. Klokt att vara försiktig vid besök under ändernas häckningstid.
Rolf Wahlström / 200930
Karta södra Muskö 1806
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.
Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.
Ur Musköbladet nr 4, 2020
