Rysshärjningarna 1719. Illustration: Sören Birkhammar.

Rysshärjningarna av Erik Eriksson
Publicerad i Musköbladet nr 3 & 4 1986.

Alla illustrationer finns även i galleriform i slutet av artikeln.

1. Torsnäs

Den lilla gården Torsnäs, belägen innanför den mot Elvsnabben utskjutande höga, bergiga Torsnäsudden, stuga och fähus uppbyggda en bit från stranden längst inne i viken, en båtlänning, skyddad mot nordostvinden av ett flertal små holmar och skär. Inåt land i dalen melllan skogsklädda berg några små åkerlappar, kringgärdade av gärdsgårdar. Från gården en slingrande stig, som genom skogar leder mot det inre av Muskön.

Bonden i Torsnäs går i rovlandet och rensar bort ogräs, solen bränner hett som varje dag denna varma och torra sommar. Rovorna växer dåligt, men som alltid i torka växer ogräset desto bättre. Han rycker upp de vassa tistlarna och kastar dem i hög, rätar på sig och torkar svetten ur pannan, han drar in luft genom näsan, nu känner han den igen, röklukten, en stickande lukt av brandrök. Han märkte den redan i går, gick ett slag uppåt skogen men kunde inte upptäcka någon brand, han fortsätter att rensa men får ingen ro för röklukten, som känns starkare i dag, lägger ifrån sig hackan och går uppåt skogen. Högre upp han kommer ju intensivare känns röklukten men någon eld ser han inte. Vinden är syd­ost, kanske kommer lukten från en skogseld på någon av öarna på andra sidan Mysingen? Han klättrar upp på det höga Torsnäsberget för att övertyga sig, han får ingen ro, han måste reda ut det här.

Uppe från berget har han utsikt över hela Mysingen, det är klart och god sikt och han ser alla öarna hur tydligt som helst och nu får han lösningen på gåtan med röklukten: från Järnholmen i norr till Nåttarö i söder stiger rökpelare mot skyn! På ett par ställen ser det ut som skogsbrand, men alla de enskilda rökpelarna? Det måste ju vara hus som brinner! På öarna i söder, vilka ligger närmast hans utsiktspunkt, kan han av rökpelarnas läge se att det är gårdarna på Rånö, Norrö, Ålö och Nåttarö, som står i brand. Torsnäsbonden har god syn och mot de ljusa bergen på Rånö Ängsholmen avtecknar sig några stora, underligt formade farkoster med mast och segel, men vilka tydligen också drivas fram med åror, en av farkosterna styr in i det smala sundet, som leder till det insjöliknande Vånet, blänket från de stora årorna syns i solskenet när de lyfts ovan vattenytan.

Illustration: Sören Birkhammar.

Torsnäsbonden står som förlamad på sitt utsiktsberg. Nyheter från omvärlden når sällan fram till hans ensliga stuga, vid något kyrkobesök har han dock hört något om rysk aktivitet utanför kusten och något om “galärer” och plötsligt står alltsammans klart för honom: det är krig och de underliga båtarna han ser vid Rånö är ryska galärer! Det är ryssarna som går till anfall och bränner och plundrar skärgården och dess oskyddade befolkning! Ryssarna har kommit utifrån havet och förrött de ytterst belägna öarna först, sedan blir det säkert de inre öarnas tur att förhärjas, tänker Torsnäsbonden, och de kan snart vara här, galärerna vid Rånö kan segla över Mysingen på en liten stund i den förliga vinden.

Torsnäsbonden står kvar en stund på berget, villrådig och tveksam om vad han skall företa sig. En dimbank kommer in från havet och snart försvinner de yttre öarna ur sikte. Han går ner från berget och beger sig skyndsamt genom skogen till sin stuga. Han rycker upp dörren och andtruten och förtvivlad berättar han för sin familj om den stora olycka, som hotar dem. De har bara en sak att göra, att fly genom skogen till insidan av ön, försöka få tag i en båt och ta sig över till fastlandet.

Bonden och hans familj, som förutom honom själv består av hustrun och tre barn, en halvvuxen son, en pojke på tio år och lillflickan, som ännu ej är tre, gör sig beredda att lämna sitt hem. Den förtvivlade hustrun lägger de brödkakor de har i ett knyte, rafsar ihop de kläder som finns i ett annat knyte, där stoppar hon också ner en malmljusstake, ett av stugans få värdeföremål. Psalmboken och några mynt, inknutna i en tygbit, gömmer hon i barmen innanför klädningen, elddonet tar hon också väl vara på. Bonden söker gömställen för jordbruksredskapen, hackor, spadar, årder. Yxan och ett par knivar lägger han åt sidan, dem skall han ha med sig under flykten. Det största problemet är husdjuren, vad skall han göra med dem? De två fåren går på bete på skogen, ingen vet riktigt var och att leta rätt på dem är uteslutet, det medger inte tiden. Men oxen, kon och geten, vilka vistas hemmavid, beslutar bonden att ta med sig och släppa i djupa skogen och hoppas att djuren överlever den väntade anstormningen.

Den yngste pojken hjälper till med förberedelserna för flykten, den äldre har bonden skickat upp på berget för att spana. Det är redan natt och på grund av dimman är skymningen tätare än vanligt under en julinatt. Med nerverna på helspänn och med skärpta sinnen lyssnar bonden efter alla misstänkta ljud, han hör på långt håll när pojken smyger ner igen från berget, han har inte sett eller hört någonting, dimman ligger fortfarande tät i Mysingen. Men nerifrån båtlänningen hörs ljud, ljud av årslag och av åror som lyfts och läggs in i en båt. Bonden och pojken går närmare och får se en ökstock, som tar i land. Två människor, en karl och en ung flicka stapplar i land på stranden. Flickan ramlar omkull, de hjälper henne upp och nu ser de vilka de anländande är, bonden på Nåttarö och hans dotter, på flykt undan ryssarna.

De går tillsammans upp till stugan, den unga flickan gråter hejdlöst, hon är påfallande vacker med långt ljust hår och stora blåa ögon och trots att hennes ansikte är tårdränkt och smutsigt lyser skönheten igenom, hon tas om hand av hustrun, som försöker trösta och lugna henne.

Nåttaröbonden berättar att ryssarna i går bränt alla deras hus, stuga, fähus, sjöbod. De hade kommit i land när han och dottern var på väg till en avsides vik, där de hade en av sina två ökstockar, de skulle ut på sjön och ta upp nät och osedda kunde iaktta ryssarna när de satte eld på husen. Ingen människa fanns i stugan, de övriga i familjen hade gått till en sandstrand för att samla tång. Bonden och flickan hade legat gömda i skogen länge, hela tiden livrädda för att ryssarna skulle hitta dem. Så kom dimman och i skydd av den gav de sig ut på sjön i ökstocken. De hade rott så tyst och försiktigt som möjligt mellan holmarna, utkonma på Mysingen hade de satt kurs på Muskö, så gott det nu gick i dimman, de hade rott länge och kommit för långt norrut, men när de äntligen såg land utanför Torsnäsudden hade Nåttaröbonden känt igen bergen och visste att det bara var att följa land runt udden för att komma till bebyggelse.

Nåttaröbonden uppskattar Torsnäsbondens flyktplaner och han och dottern vill följa med, vilket Torsnäsbonden med glädje bifaller, det kan vara bra att få hjälp med djuren de skall släpa med sig. Nåttaröbonden säger att de måste gömma ökstockarna innan de ger sig av, han säger att ryssarna bränner allt, han har sett hur de släpat hans ökstock från stranden och kastat den intill den antända stugan. De båda männen stakar in ökstockarna i en vassdunge med hög och tät vass, Torsnäsbonden lägger näten och ljustret i sin ökstock, de lägger stenar i ökstockarna så att de ligger stadigt på botten om sjövattnet stiger.

Dimman har legat tät hela natten och givit människorna en frist så att de hunnit gömma allt, som är nödvändigt för deras överlevnad om de en gång kommer tillbaka. Så länge dimman ligger kvar behöver de säkert inte frukta ryssarna, det är föga troligt att de försöker navigera i för dem helt okända farvatten i dimma.

Morgonen kommer med en bris som sopar bort dimbankarna och snart lyser solen från en klar himmel. Människorna sätter sig i rörelse, i täten går äldstepojken ledande geten, så hustrun med lillflickan vid handen och ett par knyten på ryggen, Torsnäsbonden leder oxen, Nåttaröbonden och hans dotter kommer sist och tar hand om kon. Djuren är oroliga och vrenskas, lillpojken springer omkring med ett spö och motar på dem.

Illustration: Sören Birkhammar.

Äldstepojken får syn på dem först, galärerna. De kommer fyra stycken både roende och seglande in genom gattet mellan Torsnäsudden och Elvsnabben, två av dem viker av mot Elvsnabbsharnnen, de andra två fortsätter norrut in mot Fårfjärden. När de är mitt för Torsnäs får männen ombord syn på husen, människorna och djuren. En av galärerna svänger snabbt in mot Torsnässtranden, de stora och många årornas blad blixtrar i solskenet när de i allt högre tempo höjs och sänks i vattnet. Den grundgående galären glider långt upp på stranden och ett myller av ryska soldater strömmar i land och tar upp jakten på människorna och djuren. Samtidigt som Torsnäsbonden släpper oxen fri ropar han till de andra att släppa djuren och rädda sig själva men Nåttaröbonden och dottern har redan upphunnits av ryssarna, vilka tar kon ifrån dem, Nåttaröbonden försöker försvara kon men slås till marken. En röd sky av vrede skymmer Torsnäsbondens blick, han kramar om yxskaftet så att knogarna vitnar, han är en stark karl som säkert skulle hinna döda både en och flera av ryssarna innan ……. ja, vad skulle ske sedan?

Förnuftet segrar över vreden, han måste tänka på sin familj och tillsammans rusar de in i den skyddande skogen när ryssarna är som mest upptagna med att ta fast djuren, just nu tycks de vara mer intresserade av kon och oxen, som betyder mat åt dem för många dagar. Det sista Torsnäsbonden ser innan han försvinner in i skogen är Nåttaröbonden liggande på marken, till synes livlös, och dottern som släpas bort av en lång mörk karl.

Så snabbt som möjligt flyr människorna genom skogen, bonden bär lillflickan på axlarna, hustrun släpar på knytena, äldstepojken leder geten, som inte trivs med situationen utan bräker hela tiden, något som bonden inte alls tycker om, getens bräkande kan förråda dem. Bonden vill helst släppa geten lös, låta den springa sin väg, men hustrun övertalar honom att låta bli, geten betyder en skvätt mjölk morgon och kväll. För övrigt kommer geten, om den släpps lös bara att följa människorna så tam som den är.

Bonden känner skogarna och leder flykten hela tiden så långt från bebyggelse som möjligt, runt det stora Vårdkasberget och vidare västerut in i den djupa, sumpiga obebyggda delen av skogen.

Nu orkar man inte längre, flämtande och med bultande hjärtan sjunker människorna ner på marken för att vila. Lillflickan gråter, tröstas och vyssjas i sömn av hustrun, som inte bara är förtvivlad över att familjen tvingats överge hus och hem, hon tänker också på Nåttaröflickan och känner fasa i sinnet när hon försöker föreställa sig hur flickans öde gestaltar sig.

När man återhämtat sig börjar man leta efter vatten, alla är törstiga och trots att man befinner sig i en sumpig skog får man söka en god stund innan man finner drickbart vatten, den torra varma sommaren har till och med torkat ut kärren. Alla dricker sig otörstiga och äter litet bröd, till geten repar man en hög gräs och ger henne litet vatten så att hon skall hålla tyst.

Flyktingarna lyssnar hela tiden efter ljud, ljud som kan komma från förföljare, men de hör ingenting, ryssarna anser troligen att det inte är mödan värt att jaga dem, de har ju tagit två fångar och de två djuren. Den stickande brandröken känns hela tiden inne i skogen, säkert är det husen vid deras hem, som står i lågor.

Illustration: Sören Birkhammar.

2. Återkomsten

Sakta kommer människorna fram ur sina gömställen i skogarna, de som flytt till fastlandet kommer över i båtar, alla på väg till sina boställen med ängslan i sinnet för vad de kommer att möra. Och överallt står förtvivlade, gråtande människor och rör i askhögarna, det enda som återstår av deras förödda hem. Bredvid står barnen och gråter av hunger. Husdjuren är förlorade, något enstaka djur, som undkommit ryssarnas slaktknivar, kommer så småningom fram ur skogarna, där de liksom människorna sökt skydd. Det hö man hunnit bärga eller som ståt på tork i volmar är uppbränt, rovlanden plundrade, jordbruksredskapen borta. Rysarna har stulit och skövlat allt.
Och över alltsammans hänger lukten kvar, ett obehagligt, stickande os av rök, sot och aska, som människorna döper till “rysslukten”.

Det fattiga folket i de små, grå gårdarna har efter ryssarnas härjningar blivit helt utblottade. Vad som händer på hög nivå i riket har människorna föga kännedom om, att erhålla något slag av hjälp från myndigheterna har de inte en tanke på, de är vana att klara sig själva i livets skiften, av egna krafter. En del familjer slår sig samman och hjälper varandra, det gäller att i första hand sätta upp något hybble att bo i. En del människor beger sig till fastlandet för att aldrig mer återvända till ön. De på Muskö kvarvarande måste starta sin tillvaro igen, från början, och långsamt, oändligt långsamt kommer de nedbrunna gårdarna att återuppbyggas.

Torsnäsborna går runt och betraktar förödelsen, stugan och alla småhusen är nedbrända, ändå tillhör de lyckligt lottade, fähuset står kvar så gott som oskadat, ena gaveln är visserligen svartbränd men elden har bara skadat timrets yta. Man finner det underligt att inte fähuset också är nedbränt, efter vad Nåttaröflickan berättat har hon sett en del av ryssarna vistas inne i fähuset, förmodligen har de haft så bråttom när de givit sig av att de inte tänt på till räckligt effektivt, elden har slocknat och bara hunnit svärta gaveln. Alla finner det vara en stor lycka att fähuset står kvar, där kan man bo.

Torsnäsbonden stannar inte länge kring de nedbrända husen, tillsammans med äldstepojken skyndar han till den tjocka vassen, där han gömt sin ökstock. Redan på avstånd ser de att ökstocken måste ligga kvar, vassen står hög och orörd och är inte nedtrampad av marodörernas fötter, som den borde vara om ryssarna varit där. Ökstocken ligger kvar! Och näten och ljustret! Och bredvid ligger Nåttaröbondens ökstock orörd, bonden och pojken välsignar den döde Nåttaröbondens minne och känner tacksamhet över att denne så oväntat uppenbarade sig hos dem och rådde dem till att gömma ökstocken.

De plockar ur stenarna, de lagt i ökstockarna för att de inte skulle flyta bort, ror hem till sjövistet, reder ut näten och lägger ut dem. De måste skaffa mat så fort som möjligt, alla är uthungrade.

De sex människorna flyttar in i fähuset, geten får gå ute natt och dag, det är ju ännu sommar, till vintern skall hon få en plats i något hörn inne i fähuset. Bonden och pojkarna letar fram de verktyg och redskap, de gömt. Nu börjar en arbetsam tid, det hö, som stod på tork i volmar är ju uppbränt, gräs på backar och ängar, som man ej hunnit slå före katastrofen, slår man nu. Vass skärs i sjön och torkas liksom lövkvistar av asp, det gäller att hålla geten vid liv under vintern.

Vattnet i kallkällan är man misstänksam mot, tänk om ryssarna förgiftat det! Man hämtar i stället vatten från det närbelägna träsket, det är inte gott att dricka men får duga, det kan väl inte vara skadligt, en hel liten sjö har väl ändå inte ryssarna kunnat förgifta. Man smakar på källvattnet då och då, försiktigt, det smakar som det brukar göra och efter en tid tar man sitt vatten i kallkällan.

I ett hörn i fähuset murar bonden och pojkarna upp en eldhärd av sten och lera, stenar tar man från härden i den nedbrunna stugan. Hustrun blir glad för att hon slipper koka maten i en gryta utomhus, maten, som uteslutande består av fisk och de bär man plockar i skogen.

En dag kommer fyra människor gående över tunet, en ung man, en ung kvinna och två små barn. De är Torsnäsfamiljens närmaste grannar, vilka också flytt undan ryssarna och tillbringat tiden i skogen. För dem är allt nedbränt, de har gjort en riskoja, i vilken de bott några nätter, om dagarna har de rotat i askan i hopp om att hitta något av metall eller järn, som motstått elden. De har funnit några eggverktyg, men hettan från elden har förstört härdningen i eggens stål. En järngryta, som är användbar har kvinnan tagit rätt på, för övrigt är de helt utblottade. Deras små barn har blivit sjuka och i sin förtvivlan kommer de för att söka hjälp. Torsnäshustrun ger de uthungrade människorna mat, kokt fisk som hon har gott om. Hon tackar Gud för att de har fiskredskapen i behåll och sjön att fiska i, vad skulle de annars äta? De främmande får äta så mycket de orkar och dricka av fiskspadet. De små barnen somnar genast efter måltiden och Torsnäshustrun säger till de främmande att stanna kvar, hon ömmar för småbarnen, alltid blir det väl någon råd med maten, tänker hon.

Nu bor tio människor i fähuset, det viktigaste arbete de har att tänka på är att se till att Grannfamiljen får eget tak över huvudet. Torsnäsbonden lovar Grannen att hjälpa honom timra upp en liten stuga, mot att Grannen i sin tur bistår honom när han så småningom skall bygga nytt hus.

De båda männen, åtföljda av Torsnäsbondens pojkar, beger sig till skogen och fäller träd och hugger av dem till stockar av lämpliga längder. Stockarna släpas till byggnadsplatsen, släpas fram för hand med stor möda – något dragdjur har de ju inte. Stockarna bilas och läggs ut på den gamla stengrunden, som är rengjord från aska. När de fyra första stockarna lagts ut, syllstockarna, tar Grannbonden ett av de få mynt han äger och lägger det i ett hörn under en av stockarna, myntet skall bringa lycka för det nya hemmet. Med sina yxor hugger männen ut jack i hörnen, i vilka nästa stockvarv skall falla ner. Männen har var sin yxa, även grannbonden tog sin yxa med när familjen flydde. Torsnäsbonden, som ju var förvarnad om ryssarnas ankomst och hade tid och var förtänksam nog att gömma sina verktyg har också sin stora navar-borr i behåll, ett omistligt verktyg vid timring av hus. I varje stock skall hål borras ända ner genom underliggande stock. Genom hålen slås “dymlingar” av en, pojkarna hämtar raka enar från skogen. De samlar också mossa, som används som tätning mellan stockarna.

Stugan blir bara hälften så stor som den nedbrunna, större hinner man inte med att bygga den före vintern. En eldhärd muras upp.

Dagarna är fyllda av intensivt arbete, Torsnäshustrun och Nåttaröflickan lägger ut näten varje kväll och tar upp dem varje morgon. All fisk, som blir över när man tillrett dagens måltider, saltas för vinterns behov. Alla laggkärl man ägt är uppbrända, att tillverka nya skulle ta för lång tid. När männen huggit timmer till stugbygget har de hittat grova, ihåliga granar, av vilka de huggit av lämpliga längder, som kvinnorna holkat ur ytterligare, försett dem med botten och lock och på så sätt fått kärl, klumpiga visserligen, men fullt användbara att salta ner fisk i och till förvaring av bär.

Kvinnorna går ofta till skogen och plockar bär, då följs de åt alla tre och har barnen med sig. De plockar mest lingon, som de kokar och fyller i träkärlen, salt fisk och lingon, det gäller att samla ett så stort förråd som möjligt av dessa födoämnen om man skall ha någon utsikt att överleva den kommande vintern.

Hårt arbete och bekymmer för framtiden präglar människornas liv, sällan glider ett leende över deras ansikten. Det är endast småbarnen, som är obekymrade, de minns inget förflutet, sysslar inte i sina tankar med framtiden, de lever stojande och skrattande i nuet, helt ovetande om livets ondska.

Trots allt inträffar en dag något, som får alla att glömma bekymren och se glada ut: plötsligt står ett av Torsnäsfolkets två försvunna får på tunet, känner igen husbondfolket och kommer fram och nosar på dem. Allmän glädje utbryter, man har sökt efter fåren men aldrig sett spår efter dem. Nu får geten sällskap i sitt hörn i fähuset. Det andra fåret återfinns aldrig, troligen har det infångats, slaktats och ätits upp av ryssarna.

En dag på hösten kommer bud om att det skall bli gudstjänst i kapellet påföljande söndag. Budet går från gård till gård, många av människorna, som är i färd med att försöka göra sina hem beboeliga igen efter förödelsen, är veckvilla, vet inte vilken veckodag det är, budet talar om för dem hur många dagar det är kvar till söndagen. Människorna samlas utanför kapellet långt innan prästen, som hämtas med båt från fastlandet, anländer. Prästen håller predikan, sedan talar han länge om läget i landet och framförallt vid kusterna efter ryssarnas överfall och först nu får musköboma en klar bild av rysshärjningarnas omfattning. Man får veta att ryssarna slagits tillbaka vid Stäket på Värmdölandet i sina försök att tränga fram till Stockholm och att kriget nu är definitivt slut. Man får också höra att prästen lyckats rädda Muskökyrkans inventarier, silver och andra dyrbarheter, och föra över det till fastlandet. Prästen lovar också hjälp i olika former till de utblottade musköborna och till att börja med utlovas skattefrihet för de svårast drabbade.

Efter gudstjänsten stannar folket kvar på kyrkbacken hela dagen, man har mycket att tala med varandra om.

Grannfamiljens stuga är färdig och de flyttar in, det är ett litet kyffe men försett med eldhärd. Grannbonden går varje dag över till Torsnäs och hjälper till med arbetet där som tack för den hjälp han och hans familj fått. Man fiskar varje dag och det skall man fortsätta med så länge det är öppet vatten, så mycket fisk som möjligt skall saltas in. Men man har inte hur mycket salt som helst och en dag är det slut. Det salt de haft hade hustrun gömt undan i skogen innan de flydde för ryssarna och tack vare det torra vädret höll det sig oskadat tills de kom tillbaka från flykten. Nu är saltet slut och nytt måste anskaffas, men hur och var?

Enda utvägen är att ta sig över till fastlandet och försöka få tag på salt där. Äldstepojken, som är klok och förslagen trots sin ringa ålder, får i uppdrag att ge sig av och försöka skaffa det livsviktiga saltet. Hustrun tar de få mynt de äger, knyter in dem i en tygbit, som hon hänger om pojkens hals och stoppar ner innanför hans skjorta.

Pojken vandrar iväg till Gullboda, nedbränt som nästan allt på Muskö, får låna en gammal ökstock, som egendomligt nog undgått förintelse, ror över sjön till fastlandet. När han vandrat länge stöter han på en gård med stora hus, till pojkens förvåning helt oskadade, hit har inte ryssarna hunnit på sitt härjningståg. Pojken blir insläppt i den stora stugan, talar om vem han är, varifrån han kommer och vad han har för ärende. Familjen sitter till bords, bonden blir imponerad av pojkens talförhet och käcka uppträdande och bjuder honom att slå sig ned och äta. Bonden förhör sig om tillståndet ute i skärgården och pojken berättar målande om eländet hemma på Muskö, allt medan han glupskt äter av sådana läckerheter som bröd och komjölk. Både bonden och de övriga i familjen känner medlidande med pojken och hans syskon där borta på Muskö. Pojken får en stor påse salt och överst i påsen lägger bondmoran ner en stor brödkaka. Och allt detta får han utan att behöva betala! Glad och lättad beger pojken sig på hemväg och när han i skymningen blir synlig från fähuset ser Torsnäshustrun att han bär på en tung säck och glad springer hon honom till mötes. När pojken sedan öppnar saltpåsen och tar fram den stora brödkakan och tar av sig den lilla tygpåsen med mynten, han burit runt halsen och ger dem till modern, kan hon inte hålla tårarna tillbaka.

För första gången sedan flykten undan ryssarna råder denna kväll en nästan glad stämning bland människorna, där de sitter i fähuset och äter av det goda brödet, bröd, som det är så länge sedan de åt.

Det är senhöst, den första snön kommer och täcker marken och resterna av de nedbrända gårdarna, snön täcker allt som om den ville få människorna att glömma sitt elände. Men värmen från eldsvådorna lever kvar i askhögarna och långt ner i marken, efter ett dygn har snön tinat bort över askhögarna och svarta fyrkanter i allt det vita visar som på en karta var de nedbrända husen stått.

Av den utlovade hjälpen prästen talat om hörs ingenting, skall den komma måste den komma nu innan isen lägger. Och en dag uppenbarar sig grannbonden med bud att rågmjöl finns att hämta i Skarpa Byn. Folk beger sig dit och i ett i hast uppfört skjul i byn förvaras mjölet, som delas ut av två särskilt utsedda män. Familjens storlek avgör hur stor mängd mjöl man får.

Torsnäshustrun gör deg med vatten som spad utspätt med getmjölk. I spadet smular hon ner litet av de torkade, små svampar, vilka hon innan snön täckte allt plockat i den vita mossan på bergen. De söndersmulade svamparna gör brödet porösare och smakligare.

Människorna njuter när de äter av det nygräddade brödet men något frosseri är det inte fråga om, det blir inget “dagligt” bröd, man måste vara sparsam, mjölet skall räcka hela vintern.

Den riktiga vintern bryter in, isen lägger, snöstormen viner. Dagarna är fyllda med arbete, männen går till skogen varje dag och hugger ner torra träd och släpar hem till ved. Nu brinner elden på härden nästan dygnet runt. Dagar med bra väder kommer Grannbonden och hjälper till i skogen, då ser man ut och fäller träd lämpliga till Torsnäsbondens nya hus, som han skall timra upp när det blir vår. Han har sett ut en ny byggplats, han vill inte uppföra stugan där den nedbrunna stod, han tror att det skulle betyda olycka. Stockarna släpas hem och travas upp på den nya byggplatsen, det går lättare att dra när det är snöföre.

I skogen sätter man också ut snaror och fällor, man har stort besvär med att finna material för tillverkning av dessa ting, det mesta av vad man ägt har ju gått till spillo vid branden. Fällorna och snarorna, vilka är avsedda att fånga skogsfågel i, blir inte alltid så effektiva men en och annan fågel fastnar och blir ett välkommet avbrott i den enformiga saltfiskdieten.

Kampen att överleva vintern har börjat och den avspeglar sig i människornas allvarliga ansikten. Allvarligast av alla är Nåttaröflickan, hennes vackra ansikte lyser aldrig mera upp i ett leende, hennes ansikte präglas av ett ångestfyllt allvar, hon bär på en tung hemlighet, hon skall föda ett barn, som är avlat med våld och i skam. Den dagen kommer när hennes tillstånd inte är någon hemlighet längre och hon anförtror sig åt Torsnäshustrun, som gör allt för att trösta den gråtande flickan och försäkrar henne att hon och hennes barn inte skall bli övergivna.

Nåttaröflickan har sett sin far dödas av ryssarna, om sin mor och sina syskon vet hon ingenting, om de är kvar på Nåttarö eller om de flytt till någon annan plats, om de lever eller är döda. Och hon gör inget försök att ta reda på hur det förhåller sig, i sitt nuvarande tillstånd vill hon inte träffa sin mor, som är en sträng kvinna och som inte skulle ha den minsta förståelse för dotterns situation. Men mellan Nåttaröflickan och Torsnäshustrun har uppstått ett mor­dotter förhållande präglat av ömhet och värme.

Vintern 1720, den svåraste vinter musköborna någonsin upplevt. Människorna svälter, en och annan går omkring och tigger, man försöker hjälpa varandra så gott man kan med sina ytterst knappa resurser. Svårast har de gamla och de små barnen, en del av dem dör av undernäring och kapellpredikanten hämtas från fastlandet för att förrätta jordfästningar. I alla situationer uppstår problem, när någon dör har man svårighet att få tag i material så att man kan slå ihop en enkel kista. Människorna känner sig övergivna och rättslösa men en rätt prutar man inte på: rätten för den döde att begravas i vigd jord, få en kristlig jordfästelse under hövliga former och med klockringning.

Aldrig har människorna längtat så intensivt efter våren, den kommer så smått med sol över snö och is, men på allvar först när sydvästen bryter upp isen. De hålögda, avmagrade människorna stapplar ut i solskenet, skjuter ökstocken i sjön och lägger ut näten. Sjöfåglar kommer i massor och häckningstiden börjar på kobbar och skär. Ur sjöfåglarnas reden plockar man ägg, ett ägg ur varje bo, som man lärt av förfäderna. Nu har man äntligen färsk mat!

En av dessa soliga, varma vårdagar föder Nåttaröflickan sitt barn, en flicka. Då någon präst inte finns på Muskö måste den nyfödda nöddöpas.

“Inom Svenska Kyrkan kan varje konfirmerad, gudfruktig man eller kvinna förrätta nöddop, varvid vattenbegjutning och vanlig dopformel, Fader Vår och Välsignelser skall förekomma samt två vittnen. Nöddop skall bekräftas av präst.”

Så säger lagen. Torsnäshustrun uppfyller dessa villkor och med psalmboken uppslagen framför sig döper hon Nåttaröflickans barn. Barnet får i dopet namnet Anna. När Nåttaröflickan efter dopet står med barnet i sina armar sänder hon genom tårarna en tacksam blick till Torsnäshustrun, den goda, kloka kvinnan, som visat henne och hennes barn en sådan heder.

Men hon blir förskräckt när hon märker att hon i sina tankar inte längre hatar “Den Mörke”.

Muskö på en karta troligen från 1680- eller 1690-talet

3. Ryskan

Nåttaröflickan sitter i gräset och skär med en kniv ut remsor av ett stycke björknäver. De avlånga remsorna lägger hon ner i en gryta med hett vatten, efter en liten stund har näverremsorna vridit ihop sig till små, jämna rullar. De färdiga rullarna trär hon upp på ett långt snöre, som skall bli överteln till ett nät och de små näverrullarna skall bli “kollrar” – dvs flöten. Övertelnen med de påträdda “kollrorna” spänner hon upp till tork mellan ett par träd. Av näverbitar, som blivit mjuka i det heta vattnet, gör hon också små “väskor”, vilka hon fyller med små stenar och syr ihop med lingarn, de blir sänken för nätets underteln.

Allt material till nätet har Nåttaröflickan själv tillverkat, hon har en liten linåker och har berett och spunnit linet till fint garn till nätslingan, som hon bundit under vintern, till grövre och starkare garn till telnarna. Av en bit enträ har hon slöjdat en nätsticka och av en bit mjuk näver har hon tillverkat ett “lås” att träda på stickan. På nätstickans flata del, som man håller i handen då man hanterar nät och sticka vid utläggning och upptagning, har hon i sirliga bokstäver och siffror med en kniv skurit in sina initialer och årtalet 1724.

Nåttaröflickan sitter i gräset och arbetar med sitt nät, intill henne leker hennes lilla dotter Anna. Fem år har gått sedan den hemska sommaren 1719, då hennes unga liv helt förändrades. Hon och hennes dotter har sitt hem hos Torsnäsbonden och hans hustru och räknas av dem som hörande till familjen. Nåttaröflickan deltar i alla arbeten, som förekommer på den lilla gården, så ofta hon kan sysslar hon med fiske, hon har egna fiskeredskap och egen ökstock, som är ett arv från hennes far, den båt han gömde i vassen innan han blev dödad av ryssarna.

Arbetet på den lilla gården är dock inte tillräckligt för att Nåttaröflickan skall kunna försörja sig själv och sin dotter. Hon vill inte ligga Torsnäsfolket till last, därför går hon runt i gårdarna och arbetar, där man behöver hjälp. Oftast är hon på den stora gården Arbottna, som är uppbyggd igen efter rysshärjningarna och där man alltid har behov av arbetskraft. Nåttaröflickan arbetar med allt, rycker in där hon bäst behövs, på åker och äng, i fähus och tvättstuga. Och alltid har hon sin lilla dotter med sig, som av folket på ön kallas “Lilla Ryskan”.

Nåttaröflickan har ett “oäkta” barn, något som av människorna betraktas som oerhört skamligt för att inte säga brottsligt. Men människornas uppfattning av Nåttaröflickan och hennes barn är en annan, hon betraktas som den av ödet slagna. Till denna öbornas välvilliga inställning bidrar också Nåttaröflickans sympatiska och ödmjuka sinnelag, fritt från högmod och aggressivitet samt hennes väna yttre. Hon och “Lilla Ryskan” är gärna sedda gäster i gårdarna, men sällan ser människorna Nåttaröflickan skratta eller uppsluppet prata.

Åren går och “Lilla Ryskan” växer upp till en ung kvinna, nu kallas hon inte
“Lilla Ryskan” längre utan bara “Ryskan”. Nåttaröflickan har berättat för sin dotter om hennes ursprung, lärt henne läsa i bok och hjälpligt stava och skriva. “Ryskan” har också gått och läst för prästen och fått lära sig katekesen och en del psalmer utantill. “Ryskan” har sin mors behagliga sinnelag, men till det yttre skiljer hon sig åtskilligt från modern, hon är mörkhårig och har mörka ögon. När de två kvinnorna, den ljusa och den mörka, den äldre och den unga, vandrar omkring på ön kan en främling snarare ta dem för två systrar än mor och dotter.

De två kvinnorna arbetar nu alltid tillsammans hemma på Torsnäs, där Nåttaröflickan får värdefull hjälp med sitt fiske. Även när de arbetar ute på andra gårdar är de tillsammans och de är respekterade och uppskattade överallt.

Torsnäsbonden och hans hustru är numera ensamma på sin gård, deras tre barn har givit sig av hemifrån för att söka sin utkomst på fastlandet.

Torsnäsbonden kan inte glömma händelserna i juli 1719 då hans gård brändes, gång på gång återvänder han i minnet till den tiden och ryssar hatar han mer än allt annat. När han sitter vid härden i sitt kök och talar om det här smyger Nåttaröflickan in i kammaren och gömmer sig där, hon vill inte höra, hon vill glömma. Men hon skall komma att bli påmind om den julimånaden för så länge sedan på ett brutalt sätt: än en gång skall hon fly för ryssarna.

Tjugofyra år efter skövlingen av skärgården, från september 1743 till sommaren 1744 var skärgårdsöarna åter ockuperade av rysk militär, denna gång på anmodan av svenska regeringen, som väntade ett danskt anfall i anledning av att danske kronprinsen Fredrik ratats som svensk tronföljare och istället Adolf Fredrik av Holstein-Gottorps valts år 1743. Kronprins Fredrik var allmogens kandidat, Adolf Fredrik var ryska kejsarinnan Elisabeths, som lovade Sverige en billig uppgörelse ifårga om hattarnas olyckliga krig 1741, om de valde hennes kandiat.
Konungen av Danmark började rusta till krig och svenska regeringen begärde hjälp från Ryssland.
I september månad 1743 anlände en rysk eskader om 30 galärer samt en armékår på 12.000 man.
Eskaders huvudkvarter blev Tessinska palatset vid Saltsjö-Boo på Värmdö.
Armékåren förlades dels vid Norrköping, dels ute på öarna.
På Muskö voro ryssarna förlagda vid Elvsnabben och på Bjurshagen.

Illustration: Sören Birkhammar.

Från prediksstolen i kyrkan låter prästen kungöra att ryska trupper skall förläggas på Muskö och han poängterar särskilt att ryssarna kommer i fredliga avsikter och skall skydda Sverige mot danskarna och prästen förmanar musköborna att visa en fredlig och vänlig attityd mot dem och i vissa situationer ge dem den hjälp de kan vara i behov av.

De äldre av kyrkobesökarna, vilka har 1719 i färskt minne, knyter nävarna och ett upprört mummel sprider sig i kyrkan. Efter gudstjänsten stannar folket länge kvar på kyrkbacken under hetsiga diskussioner, prästen går omkring och förmanar och försöker lugna, men människorna blir varken lugna eller övertygade av prästens ord. Ryssar på Muskö än en gång? Kan det betyda annat än olycka?

En dag i september installerar ryssarna sig vid Elvsnabben, torsnäsfolket står på udden och ser hur ett par galärer styr in i hamnen och hur soldaterna strömmar i land. Torsnäsbonden svär och förbannar och säger att de där soldaterna, som går i land på Elvsnabben, är söner till de rövare, som brände och plundrade ön för tjugofyra år sedan. Men den av torsnäsfolket som tar mest illa vid sig vid anblicken av ryssarna är Nåttaröflickan, hon blir så uppskärrad att Torsnäshustrun tar henne med till stugan för att försöka få henne lugn. Men hon lyckas inte, Nåttaröflickan har gripits av panik, hon är helt fixerad vid en enda tanke – att fly. Hon plockar ihop sina ägodelar i ett knyte, lägger dotterns saker i ett annat och trots Torsnäshustruns förtvivlade försök att få Nåttaröflickan att ta sitt förnuft till fånga och stanna där hon är, tar hon “Ryskan” med sig och flyr undan ryssarna – för andra gången i sitt liv.

Nu är Torsnäsbonden och hans hustru ensamma i stugan, saknaden efter de båda kvinnorna är stor. Hustrun ber till Gud varje dag att de skall komma tillbaka, varje dag dras hennes blickar till stigen, som leder till Torsnäs, hon hoppas och tror att hon skall få se Nåttaröflickan och “Ryskan” komma gående där borta i skogsbrynet. Men ingen kommer.

Under hösten inrättar ryssarna sig på Elvsnabben och Bjurshagen, de håller mest till uppe i de höga bergen med fri utsikt över Mysingen och farleden. I bergen travar och murar de upp ett slags ugnar av vanlig gråsten. I de här primitiva ugnarna kan de koka mat och baka brödkakor och framförallt kan de värma sig själva under kalla dagar när de utövar sin vakttjänst, de skall ju hålla utkik efter mot Sverige fientliga örlogsmän, som kan tänkas tränga in i Mysingen.

I det höga Torsnäsberget inrättar sig några ryska soldater och murar upp en ugn även där och nu har Torsnäsbonden dem ända inpå sig. En dag bultar det på dörren i hans stuga, två ryssar kliver in med var sin vattenspann i händerna. De pratar på sitt språk, visar spannarna, en av männen lyfter sin·spann till munnen och låtsas dricka, de visar med gester och mimik klart och tydligt att de vill hämta dricksvatten. Men Torsnäsbonden sitter med nävarna knutna och låtsas inte förstå. Han sitter orörlig och stirrar ryssarna stint i ögonen, i spiselvrån sitter Hustrun, lika orörlig. Ryssarna står kvar en stund innan de svärjande och muttrande ger sig av.

Ryssarna klagar hos sitt befäl och så småningom kommer musköbornas avoghet till svenska myndigheters kännedom och ännu en gång står prästen i Muskö kyrka och uppmanar gudstjänstbesökarna att i “umgänge med ryssarna, vilka ju äro här för att hjälpa Sverige i ett trängt läge, uppvisa ett fredligt och vänligt sinnelag”. Men även denna gång talar prästen för döva öron. Tror prästen att musköborna vill umgås med ryssar? Rysk hjälp till Sverige? För musköborna är ryssarna inget annat än icke önskvärda inkräktare och folket i de små gårdarna fortsätter med sin utfrysningstaktik: aldrig besvara en hälsning från en ryss, alltid vända ryggen till samtidigt som man spottar kraftigt.

Ryssarna ligger kvar hela vintern, våren kommer och de är fortfarande kvar. Anfallet mot Sverige från Danmark uteblir men ryssarna ligger kvar, halva sommaren 1744 går innan de äntligen ger sig av.

Torsnäsbonden och Hustrun bor ensamma på sin lilla gård, åren går, de börjar åldras och det blir allt mödosammare för dem att sköta det dagliga arbetet. Fortfarande tänker de ofta på Nåttaröflickan och hennes dotter “Ryskan”, det är nu nio år sedan de båda kvinnorna flydde från ön. Och ännu händer det att Hustrun någon gång blir stående ute på tunet med blicken fäst på den slingrande stigen, som försvinner borta vid skogsbrynet, där hon såg dem försvinna för så länge sedan. Så kan hon bli stående länge, hon önskar och längtar så starkt efter att få se dem återvända att hon tycker sig se dem skymta där borta mellan träden, men nej, stigen ligger tyst och öde.

En sommardag kommer en kvinna vandrande på stigen, hon bär på ett knyte, som är fästat i en käpp, som vilar över hennes ena axel, i ena handen bär hon ett annat knyte. När hon får stugan inom synhåll stannar hon, lägger ifrån sig knytena och sätter sig på en tuva. Hon betraktar oavbrutet stugan, ingen rök stiger ur skorstenen. Bor där ingen längre? Men det är ju en sådan varm dag, de har väl inte brytt sig om att göra upp eld. Hon reser sig upp, tar sina knyten och går sakta fram emot stugan.

I stugan sitter Torsnäsbonden och läser i den nya almanackan för “åhret 1752 efter Herren Jesu Christi födelse”, han läser för Hustrun att Sverige har en ny kung, Adolf Fredrik och en drottning, som heter Lovisa Ulrika. Det knackar lätt på dörren, Bonden och Hustrun tittar på varandra, vem kan det vara som kommer nu? Dörren öppnas och en kvinna kommer in, stannar på tröskeln, hälsar. De besvarar hennes hälsning, de känner inte igen henne, hon tar ett par steg fram emot dem med utsträckta händer och plötsligt ser de vem hon är, det är ju “Ryskan”! De båda kvinnorna, den gamla och den unga, faller gråtande i varandras armar.

Denna vackra sommarsöndag har de tre människorna i Torsnässtugan mycket att tala om. Den första frågan de gamla ställer till “Ryskan” gäller hennes mor, Nåttaröflickan. “Ryskan” berättar att hennes mor är död, dog för ett år sedan “i febern”. Hon berättar också att de två under de år de varit borta arbetat på olika gårdar långt inåt fastlandet. Hon säger att hon efter moderns död mer och mer börjat längta tillbaka till Muskö och Torsnäs och för en tid sedan fattat beslutet att återvända.

Dagen övergår i ljus sommarnatt innan de tre människorna går till sängs. Hustrun har svårt att somna, hon sörjer över att Nåttaröflickan är död, men trots allt har det varit en glädjens dag, hon har fått tillbaka “Ryskan”, Nåttaröflickans dotter Anna, som hon nöddöpt och nästan betraktar som sitt eget barn.

“Ryskan” stannar på Torsnäs och blir till god hjälp för de gamla, hon är ännu ung, van vid arbete på gårdar och med sitt blida väsen, som hon ärvt från sin mor, blir hon omtyckt av alla. Folket på ön kallar henne fortfarande “Ryskan” men hemma på Torsnäs heter hon alltid Anna.

Med Anna blir det fart på arbetet, hon är sysselsatt på åker och äng, med djuren i fähuset och med fisket, som hon är särskilt intresserad av, ett intresse som hon också ärvt från sin mor, de två ägnade mycket tid åt fisket och Anna minns ännu var de bästa fiskeplatserna finns, som modern visat henne.

Torsnäsbonden och Hustrun uppmanar ofta Anna att gifta sig och tillsammans med sin man bli det nya bondfolket på Torsnäs. Skrattande slår Anna ifrån sig, nej, hon vill inte gifta sig, hon tycker att hon har det bra som hon har det. Men allt eftersom tiden går märker hon hur de gamlas krafter avtar alltmer och hon förstår att om hon vill stanna på Torsnäs bör hon nog tänka på de gamlas förslag.

Och en dag gifter Anna sig med den sex år yngre musköbon Olof Olsson. I sitt äktenskap med Olof får hon två barn:

Per född 1755
Britta född 1759

Olof och Anna är nu det nya bondfolket på Torsnäs, de gamla bor kvar “på undantag”. Och av människorna kallas Anna aldrig mer “Ryskan” nu heter hon mor Anna i Torsnäs.

Anna finner sig väl till rätta, hon har äntligen kommit hem. Här är hon omgiven av de människor, hon känt sedan sin barndom. Men ofta tänker hon på sin mors öde och deras sista år tillsammans långt där borta på fastlandet. När modern, Nåttaröflickan, talade med Anna om sitt liv sade hon ofta: Jag var inte bestämd för lyckan och lyckan var inte bestämd för mig, jag tillhör jorden och havet där borta men jag kan aldrig återvända, men du skall vända tillbaka dit en gång när jag inte finns mer, du är född där och där hör du hemma.

Anna blir sorgsen till sinnes varje gång hon tänker på moderns ord men hon hoppas att modern är lugn och lycklig i sin himmel när hon ser att Anna finns på Torsnäs och har det gott.

4. Per i Torsnäs

Årstiderna växlar och med dem människornas sysslor och tidens obevekliga gång medför förändringar. De gamla dör och Annas barn växer upp. Sonen Per, lång och mörkhårig, om Annas mor, Nåttaröflickan, hade levat, skulle hon i Per sett en avbild av “Den Mörke”. Dottern Britta är däremot ljushårig och till sinnet lugn och blid som sin mor.

Per är till sinnelaget sin systers raka motsats med ett många gånger hetsigt humör, snar till vrede men lika snabbt blir han åter snäll. Det vilar något oroligt över Per, en oro som tidigt driver honom hemifrån, han söker sin lycka på annat håll, på fastlandet och på grannöarna. Och på Nåttarö möter han lyckan, där lär han känna den fyra år yngre Lisa.

Per återvänder till Torsnäs och arbetar som dräng hos föräldrarna. Men längtan efter Lisa blir för stark, Per beger sig till Nåttarö och den 28 oktober 1781 gifter han sig med Lisa: “han dräng i Torsnäs på Muskö, hon piga på Nåttarö, i morgongåfva utfäst en hedersklädning och 30 lod i silfver.”

De nygifta bor i Torsnäs hos Pers föräldrar, men år 1793 övertar de gården från föräldrarna och blir det nya bondfolket på Torsnäs.

Per Olofsson f.1755 på Muskö gift med Elisabet (Lisa) Olofsdotter f.1759 på Nåttarö

Barn:

Olof född 7/2 1785
Stina född 9/8 1787
Per född 3/6 1791
Lisa född 8/9 1796
Britta född 2/4 1799

Per tar med liv och lust itu med sitt arbete som bonde, arbetar som en häst en tid, så griper oron honom, han ger sig till skogs och bedriver jakt med fällor och snaror. Eller han driver omkring uppe i bergen och spanar ut över Mysingen. Han har ett älsklingsställe, där han ofta sitter, intill den gamla “ryssugnen” uppe i den del av berget, varifrån man har utsikt över Elvsnabbshamnen. Där sitter han och tittar på fartyg, vilka ligger i hamnen, svenska örlogsskepp men även kofferdister, både svenska och utländska, ofta skepp som ankrat upp i väntan på förlig vind på sin färd söderut.

Efter några dagars kringirrande på detta sätt utan att egentligen uträtta något nyttigt, snarorna och fällorna för det vilda ger förstås alltid något mål mat, återvänder Per till arbetet med jorden och fisket, men det är tur att Pers föräldrar ännu är arbetsföra, i annat fall skulle nog en hel del viktigt arbete försummas.

Per ror ofta och gärna över till Elvsnabben, där bor två karlar i hans egen ålder, vilka liksom Per är intresserade av jakt. De tres högsta dröm är att äga ett jaktgevär, men drömmen förblir bara en dröm, att bege sig till en vapensmed och beställa var sin mynningsladdare är en alltför stor utgift för dem. Det viktigaste jaktbytet är sjöfågel, som är ett betydelsefullt tillskott i mathållningen för skärgårdsfolket. De tre karlarna kommer överens om att de skall sätta upp ett fågelnät till våren. Men redan nu, under hösten, går man till skogen och hugger material till den ställning av smäckra granstänger i vilken själva nätet skall hängas upp. Vid Torsnäs ser man ut en lämplig plats för fågelnätet, ett sund mellan ett par kobbar, där man vet att fåglarna ofta drar fram. Det byte, man väntar sig få i nätet, är i första hand ejder och alfågel, utpräglade havsfåglar, som ogärna passerar ens över den smalaste landtunga utan alltid försöker hålla sig över vatten.

De tre karlarna drar ner de granstänger de huggit till stranden, släpar dem efter ökstocken när de ror ut till den plats de sett ut för nätet. De reser upp två höga stolpar, en på varje kobbe, det blir ett besvärligt arbete att staga stolparna med granstänger, vilka man försöker få fast i jordskrevor och bergssprickor, ibland måste man staga med rep, som fästes i något litet träd, som står fast. Det är viktigt att stolparna står stadigt, när nätet är upphängt och spänt blir det stor påfrestning på stolparna under blåst. Innan man reser stolparna fäster man ett enkelt träblock i toppen på varje stolpe, genom blocken löper ett långt rep, som ligger löst på marken när man reser den första stolpen och ligger på vattnet mellan kobbarna när man reser den andra. När båda stolparna är resta spänns repet och görs fast vid stolparnas rotända. När arbetet är färdigt går karlarna i ökstocken och ror hemåt, komna en bit vilar de på årorna och betraktar sitt verk: jo, det ser bra ut, nu är ställningen klar, nu är det bara att vänta på våren och öppet vatten, då skall nätet också vara färdigbundet och iordningställt att hänga upp.

Det stora fågelnätet, som i jämförelse med ett vanligt fisknät är jättestort, skall bindas under vintern. Man har tagit noggranna mått med hjälp av en smäcker lina så att man känner måtten på nätets längd och djuplek. Kvinnorna har redan spunnit en hel del grovt lingarn och mera skall de spinna efterhand.

Per sitter i stugan och binder på fågelnätet, han använder en stor nätnål och en stor kavel, maskorna skall ju vara stora, därför går det också ganska fort att binda. När han fått ett par alnar färdigbundet lindar upp det på bindtyvan, när det är fullt på tyvan lägger han av det på golvet, där det så småningom bildas en stor hög med färdigbundet nät. Per binder inte hela nätslingan själv, han binder en tredjedel, de andra två tredjedelarna av det väldiga nätet binder elvsnabbskarlarna hemma hos sig.

Vinterkväll på Torsnäs, snöstorm från nordost, från Fårfjärden yr snömolnen upp mot husen och begraver allt. Inne i stugan arbetar man i skenet från härden och från ett par talgljus. Kvinnorna spinner och stickar, Per binder på fågelnätet. Djuren i fähuset är omsedda och fähusdörren·noga tillbommad, ved och vatten är inburet, ingen behöver gå ut i kyla och mörker och oväder i kväll. Intill kallkällan har Per satt upp en hög stång, så att man hittar källan i morgon, när allt är översnöat. Och under dörrtröskeln har Mor Anna, som nu är garrnnelmor på gården, stoppat in en yxa, ty i en sådan här natt driver alla onda makter sitt spel och stål skyddar mot allt oknytt.

Fram på vårvintern har Per sin del av nätslingan färdigbunden och en dag med vackert väder kommer elvsnabbskarlarna över isen dragande efter sig en kälke, på vilken deras del av nätslingan ligger. Nu skall först de båda nätdelarna sys ihop, sedan skall den stora nätslingan bos, förses med telnar precis som ett fisknät, med den skillnaden att telnarna är av betydligt grövre kaliber, särskilt övertelnen, som kommer att utsättas för påfrestningar är helt enkelt ett smäckert rep.

Karlarna håller till med sitt arbete på den intill fähuset belägna logen, där är det visserligen kallt, men gott om plats för det stora nätet och efter ett par tre dagars arbete är fågelnätet färdigbott och klart att sätta upp på ställningen när det blir öppet vatten.

Som alltid om våren kommer så småningom den friska sydvästen med sol och värme och bryter upp isen, vinden svänger medsols till nord och den uppbrutna isen driver ut till havs. Sjön är öppen och med det öppna vattnet kommer sjöfågel sträckande söderifrån. Karlarna får bråttom, de tar det stora nätet i ökstocken och ror ut till kobbarna, där stolpställningen står. De lossar det långa repet och sänker ned det mot marken och vattenytan. I kokande vatten har de mjukat upp, “basat”, enträ till runda öglor, vilka de trär runt den grova överteln och runt repet, som skall sträckas mellan stolparna. När hela nätet är upphäktat på repet spänns detta så hårt som möjligt och nätet hänger där. Nätets undre hörn knyts fast i stolparnas nederdel, men här spänner man inte, nätet skall hänga löst neråt, då “fiskar” det bättre, som männen skrattande säger till varandra.

Fågel får man i nätet, mest ejder och alfågel men också en och annan skrak, nätet vittjas varje dag, kvinnorna tar hand om fåglarna, plockar dem och tar ur dem, nu har man färsk mat på bordet, vilket är välkommet efter vinterns saltfiskdiet, en enformig kost under en lång vinter. Man äter fågel varje dag och tillsammans med fågelägg, som man också samlar, blir det en näringsrik kost, nu kan man ju också lägga ut näten och få färsk fisk. All den här färskmaten är särskilt nyttig för barnen, som är bleka och glåmiga efter den långa vintern.

När kvinnorna plockar fåglarna tas fjäder och dun väl till vara att användas till bolstrar och kuddar, de större fåglarnas stora vingpennor har man också praktisk nytta av, om man kokar dem i vatten så att de blir mjuka kan de användas att sy ihop saker med, exempelvis sk svepaskar, som tillverkas av tunt trä, askar för förvaring av olika ting.

På hösten tas fågelnätet ner, en dag med vackert väder när nätet är torrt. Under vintern ser man över nätet och lagar alla skavanker, som kan ha uppstått under tiden det hängt uppe.

Illustration: Sören Birkhammar.

Människorna på Torsnäs sitter samlade vid kvällsvarden i den mörka decemberkvällen, Per läser i almanackan, som ligger uppslagen framför honom. Det är den sista dagen år 1799, inte bara årets sista dag utan även seklets, i morgon är det år 1800 och alla känner sig högtidligt stämda. På bordet brinner ett talgljus i malmljusstaken, den gamla ljusstaken, som Torsnäshustrun stoppade in i sitt knyte när hon flydde undan ryssarna den där gången för så länge sedan, ljusstaken som hon skänkte till Nåttaröflickan, som i sin tur gav den till sin dotter Anna, som nu är gammelmor i Torsnäs. Efter henne skall Lisa ha ljusstaken, har Anna bestämt.

Den 27 februari 1803 dör Anna, 83 år gammal, ett knappt år senare, den 9 januari 1804, går hennes make Olof ur tiden i en ålder av 78 år.

Gården Arbottna har från att ha varit en helt vanlig bondgård förvandlats till en herrgård med stora ekonomibyggnader och en pampig, slottsliknande mangårdsbyggnad och den lilla gården Torsnäs har blivit ett torp under Arbottna, ett dagsverkstorp, vilket innebär att Per måste arbeta många av årets dagar vid den stora gården som betalning för rättigheten att bebo och bruka Torsnäs, ett förhållande som Per med sin oro och frihetslängtan inte alls är tillfreds med.

År 1808 överlämnar Per gården till sin äldste son Olof, nu 23 år och villig att bli dagsverkstorpare. Själv flyttar Per med hustrun Lisa och de övriga barnen, Stina 21 år, Per 17 år, Lisa 12 år och Britta 9 år, till Rumme.

Pers och Lisas yngre son Per gifter sig den 2 november 1815 med den tretton år äldre änkan Anna Larsdotter och blir bonde i Sund, dit flyttar då också Pers föräldrar Per och Lisa samt hans två yngre systrar, Lisa och Britta. Föräldrarna blir “inhysehjon” och systrarna pigor.

Vid Sund bor nu människor från tre generationer:

Farföräldrarna, förre bonden i Torsnäs Per Olofsson och hans Hustru Elisabet (Lisa) Olofsdotter

Deras son Per och hans hustru Anna samt Pers systrar Lisa och Britta och i tredje generationen Pers och Annas barn, Kajsa-Lisa född 1817 och lilla Maria Margareta, kallad “Maja-Greta”, född 1822

I två generationer har familjens huvudman haft namnet Per och familjernas medlemmar kommer av musköborna att kallas “Pers-släkten”, som lever vidare och blir alltmer vittgrenad och ända in på nittonhundratalet säger man att den eller den “tillhör Pers-släkten”, när man talar om någon musköbos härkomst.

Kring bordet i stugan vid Sund sitter människorna och talar om gamla tider och händelser i det förflutna, så som människor alltid gjort, de äldre berättar och de yngre lyssnar och lägger på minnet. Gammelmor Lisa har tänt ett ljus i den gamla malmljusstaken, som nu är hennes egendom. Efter Lisa skall lilla “Maja­Greta” ärva ljusstaken, det har Lisa bestämt, hon har också föreskrivit att “Maja-Greta” skall få ljusstaken den dag hon går fram för prästen.

1719 – Denna sommar den 17 juli, som var den 3:e Bönedag, inföllo ryssarna på denna ö, och uppbrände alla både hus och gårdar, så att ifrån denna Böndag till den 6 september kunde ingen gudstjänst hållas, dock voro de förr samlade medel i godt behåll hos mig P.L. (pastor loci) så, ehuruväl fienden sökte efter sådant i kapellet, fann han dock intet.
Ericus Froman, P.L.

Så skrev prästen i kyrkboken. Mer än hundra år har gått sedan rysshärjningarna 1719, men människorna runt bordet i Sund talar fortfarande om de fruktansvärda händelserna. Berättelserna från 1719 har gått från släktled till släktled och i varje ny generation föds en man eller kvinna med “Den Mörkes” utseende och temperament.

Den 25 november 1826 dör förre torsnäsbonden Per Olofsson: “gamle mannen, 71 år, af Långvarig Tärande Sjukdom, utfl. t. Evigheten.”

Året efter Olofs död flyttar änkan Lisa till gifta dottern Stina i Åsvik, där hon dör den 26 november 1842, “af Ålderdom”, 83 år gammal.

Illustration: Sören Birkhammar.

Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Som medlem får du MUSKÖBLADET hem i din brevlåda.

Läs mer här!


Ur Musköbladet nr 3 & 4, 1986

Livet på ett Muskötorp 1920-1930-talet – Del 28

Ett arbete och ett viktigt sådant återstår att utföra: att ta upp is och trava upp den stora isstacken, som skall kyla mjölk och andra matvaror under heta sommardagar.

Ett gammalt fotografi – Ångbåtsbryggan 1907

Här var en gång den stora infartsvägen till ön. Bryggan blev för öborna något som hörde ihop med deras dagliga liv. Bland de enkla nöjen man själv kunde åstadkomma hörde närvaron vid ångbåtsbryggan när stockholmsbåten anlände.

Försvaret vill att områden vid Muskö blir riksintressen

Försvarsmakten vill veta om det finns möjlighet att göra områdena Ådfjärden och Ballriken i anslutning till Muskö till riksintressen för försvaret. Syftet är att öka skyddet för områdena.

Väderöversikt

Vädret på Muskö, oktober-november-december 2018.