En historia om tjuvjakt

En höst på 1940-talet ägde en tjuvjakt på älg rum i Mickrumskogen. Den blev mycket omtalad.

Dels på grund av den otroliga fräckhet som den genomfördes på och dels för att de inblandade efteråt förblev anonyma.

Tilldragelsen polisanmäldes och en utredning av jaktbrottet genomfördes utan att någon skyldig kunde pekas ut. Ärendet fick avskrivas.

Själv hade jag hört talas om det inträffade från flera håll men hela händelseförloppet och vilka som var inblandade var höljt i dunkel.

En dag på 1980-talet satt jag tillsammans med Erik Eriksson i köket vid Hammar och arbetade med Musköbladet. Lite i förbigående frågade jag honom om han visste något om den ryktbara tjuvjakten?

Till min förvåning visade det sig att han hade varit med och burit älgköttet till en roddbåt och var väl insatt i historien.

Hur det gick till berättade han sedan i en uppsats ”Samtal i skogen” som publicerades i Musköbladet nummer 1 år 1989.

Här följer en kortfattad sammanställning av hans berättelse.

Inledning

Skogarna och jaktmarkerna på Muskö hörde i äldre tid till herrgårdarna Ludvigsberg och Arbottna.
De var verkligen stora eftersom det på den tiden inte fanns någon fritidshusbebyggelse.

Skärgårdsborna hade ingen jakträtt på land de fick nöja sig med sjöfågeljakten vår och höst. De flesta strömmingsfiskarna hade hagelbössa, en del kulgevär, för sjöfågeljakten.

I skogarna fanns det mycket fågel, bland annat tjäder och orre. Älg och rådjur fanns det också men inte så mycket som idag. Ofta utarrenderade herrgårdarna jakträtten. Tjuvjakt förekom naturligtvis också.

Första jaktdagen

Deltagarna i händelserna kring den tjuvskjutna älgen i Mickrumsskogen bestod av ett jaktsällskap på fem personer och ett tiotal drevkarlar från Muskö.

Varje år i oktober när det skulle bli älgjakt kom jägarna som arrenderade jakträtten till Muskö. De hyrde rum på Ludvigsberg och hade lejt drevkarlar i förväg.

Tidigt på morgonen första jaktdagen samlades drevkarlarna vid herrgården och blev tilldelade harskramlor. Så bar det av till skogen, drevkarlarna ställde upp sig på linje och jägarna gick till sina pass.

Bland drevkarlarna fanns denna gång en strömmingsfiskare som mest var med för att han var nyfiken på att se hur herrskapsjägarna bar sig åt när dom jagade. Han gick i drevkedjan som de andra med sin harskramla när han plötsligt fick se två älgar framför sig. När de närmade sig jägarna som satt på pass tänkte han, nu smäller det snart. Men det small aldrig och han såg hur älgarna gick emellan två jägare som satt en bra bit från varandra, smet över gläntan och försvann i skogsdungen på andra sidan.

Harskramlorna tystnade och drevkarlarna kom fram till jägarna och det frågades om någon hade sett någon älg. Det hade ingen gjort utom strömmingsfiskaren och han teg men tänkte i sitt stilla sinne att det här kanske man begagna sig av.

När drevet var slut for jägarna tillbaka till Ludvigsberg för en timmes middagsrast. Sedan satte man i gång ett nytt drev på eftermiddagen i en helt annan skog. Där sköts en älg, strömmingsfiskaren var med hela tiden, på kvällen fick alla drevkarlar sin betalning, fyra kronor per man och man bad dom komma tillbaka nästa dag, de skulle försöka en gång till på det drev de hade gått på förmiddagen. Alla lovade att komma utom strömmingsfiskaren, han hade andra viktigare saker att uträtta.

Planering av tjuvjakten

På kvällen gick han till en kompis och berättade vad han varit med om under dagen. Du förstår, sade han om vi satt gömda där med gevär hade vi kunnat knäppt en älg. Kompisen blev intresserad och tittade uppåt väggen där hans remingtonare hängde i sina krokar.

Ett remingtongevär är ett jaktvapen som kom till Sverige på 1860-talet, ett långpipigt och grovkalibrigt kulgevär. Det gick inte att skjuta mer än ett skott sen måste man ladda om.

Denna bössa hade kompisen ärvt efter sin far, sådana gevär var inte ovanliga i skärgården på den här tiden, de användes mest för säljakt.

Nu kom dom här två kompisarna överens om att dom skulle ge sig i väg till den skogen, där drevet skulle gå fram.

Strax innan det började ljusna nästa morgon gav dom sig i väg. Roddbåten lastades med remingtonarn, ett par stora knivar och en handyxa och ett par tomsäckar. De rodde till en strand nedanför ett berg, sen klättra dom uppför berget med sina grejer sedan hade de någon kilometer att gå innan de var framme i närheten av där jaktgubbarna skulle stå på pass.

Det med roddbåten var det bästa sättet att komma till skogen, de hade dom räknat ut, de här två hitta överallt både på sjön och i skogen.

Den karl som hade varit med dagen före gick omkring och orientera sig lite och han hitta platsen där jaktgubbarna skulle stå på pass, sen gick han tillbaka till kompisen, som satt med remingtonaren i knäet, han hade redan laddat geväret och de andra patronerna hade han i fickan. De gömde sig på ett bra ställe och sedan var det bara att vänta.

Tjuvjakten genomförs

Det dröjde en bra stund innan de hörde harskramlorna, då visste de att drevet var i gång. Det blåste hårt den här dagen och blåsten låg från drevkedjan och mot de här två som låg gömda, drevkarlarna gick i medvind.

Drevkedjan kom närmare och närmare och plötsligt blev det tyst, de var framme hos jaktgubbarna, inget skott small.

Då kom det två älgar utrusande ur skogen, en tjur och en ko, samma älgar som fiskarn sett dagen före när han var drevkarl. De sprang över en liten bit ifrån där dom här karlarna låg gömda och sprang in i en skogsdunge på andra sidan gläntan och försvann där.

Skogsdungen var inte stor, strax intill fanns ett brant berg och karlarna var ganska säkra på att älgarna var kvar där inne.

Nu var det bara att vänta och hoppas att älgarna så småningom skulle komma fram och ut på gläntan, och då om aldrig…

Samtidigt som de låg där och tryckte lyssna de om dom kunde höra några människoröster, men de hörde ingenting, jaktgubbar och drevkarlar hade nog gett sig i väg, de var nog ingen kvar i skogen.

De fick vänta länge men rätt som de var kom tjuren ut på gläntan, men han ställde sig bakom en buske, kon kom efter och hon ställde sig ljus bar i gläntan och på fint skotthåll.

Kompisen la an med remingtonarn, här gällde det att sikta rätt, han hade bara ett skott i bössan.

Skottet gick och älgkon föll direkt.

Snabbt som tanken stoppa kompisen ett nytt skott i bössan och båda rusa fram till älgen, men det behövdes inga mer skott. En av karlarna tog fram kniven och stack älgen så att blodet skulle rinna av, sen sprang de tillbaka och gömde sig igen.

Skottet hade dånat ordentligt och de var inte säkra på hur långt de kunde höras. Visserligen låg vinden från det håll där det kunde finnas folk, ljudet måste gå i motvind. De låg gömda ett bra tag, tjuren hade försvunnit men nu kom han tillbaka och gick runt i gläntan och letade efter kon. Han stod stilla ett tag och tittade på den döda kon, sedan försvann han.

Så småningom vågade sig karlarna fram, de varken hörde eller såg något mänskligt liv. De satte igång med att flå och stycka älgen, och de blev ett jobb som tog tid. De stoppade det styckade köttet i säckarna dom hade med sig och kånka ner till roddbåten och de fick ro två gånger innan de hade fått hem allt kött, hela dagen gick åt.

Huden och klövarna och huvudet fick ligga kvar, de risade över det så gott de gick så det inte skulle synas.

Epilog

Slaktplatsen var en ödslig plats där sällan någon människa visade sig. Men så hände det sig att två av jaktgubbarna var ute i skogen några månader senare, de hade hund med sig och skulle jaga hare.

De kom fram till slaktplatsen och hunden hitta resterna efter den tjuvskjutna älgen.

Jaktgubbarna såg ju genast vad det var fråga om och skickade efter Muskös fjärdingsman, men han var så ointresserad för brottet så jaktgubbarna skicka efter polis från fastlandet, som kom ut till ön och skulle utreda. De gick omkring och snokade och såg efter om det fanns licens på de vapen som hängde på väggarna inne i stugorna. Man frågade folk och förhörde men ingen visste naturligtvis någonting om tjuvjakten, hade varken sett eller hört någonting.

En av juldagarna träffades tjuvjägarna hemma hos kompisen som ägde remingtonaren och smörjde kråset med älgstek. Han som hade varit drevkarl för en dag och var upphovet till tjuvjakten tittade upp mot väggen där remingtonaren hängde och sa: ”När remingtonaren talar är det som om åskan skulle slå ner!”

Var det ett svårt brott de två jägarna gjorde sig skyldiga till?

Om man ställer jaktgubbarna på ena sidan, de var rika och behövde inte jaga för att skaffa sig kött.

På andra sidan står de två strömmingsfiskarna, de var fattiga och hade sällan råd att köpa kött.
Vem hade den moraliska rätten till älgen?

Erik Eriksson har skrivit ner ett stort antal uppsatser om livet på Muskö i gångna tider. En värdefull dokumentation om Muskös historia. En princip var alltid viktig för honom, nämligen att inte nämna personnamn i berättelserna.

Jag tillåter mig i detta fall avslöja att remingtonaren hängde på en vägg i Älvsnabbstorpet.

J.K

Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

Läs mer!

Ur Musköbladet nr 2, 2022