På Gubbholmens strand som vätter ut mot Mysingen syns idag tydligt resterna av den gamla kanonvallen. (Foto: Bo Stjernström)

Danad av naturen själv är Älvsnabben en ypperlig hamn, rymlig, skyddad för alla väder, helt och hållet sluten mellan två inlopp, Läsund och hamngattet förbi Hundudden. Djupet växlar mellan 9 och 45 meter.
Hamnen har under flera århund-raden spelat en viktig roll i Sveriges historia. Med sitt läge i anslutning till viktiga farleder har den varit till stor hjälp för sjöfarare.


FÖRSVARET AV ÄLVSNABBSHAMNEN

Försvar med fartyg
Det dröjde 300 år innan hamnen försågs med ett fast försvar. Fortfarande under 1600-talet, när Sverige blev en stormakt och under största delen av 1700-talet fanns inga fasta försvarsanläggningar i eller omkring hamnen.

Man förlitade till fartygen med dess många och tunga kanoner, vilka användes som flytande flyttbara skansar och kunde omplaceras efter behov för hamnens försvar. När fartygen lämnade hamnen var den åter helt oskyddad.

Skeppens eldkraft var enorm. Den flotta som hann först in i Älvsnabbshamnen efter islossningen, kunde behärska hamnen tills isen började lägga sig. Då lämnade man hamnen eftersom skeppen kunde anfallas över isen och det inte längre gick att rikta in skeppen mot målen.

Svenskarna hann inte alltid först dit på våren, eftersom flottans varv låg inne i Stockholm och det kunde dröja länge innan isen försvann i de inre lederna.

Byggandet av skansarna
1788 var läget spänt mellan Sverige och Ryssland. Gustav III hade bestämt sig för krig och i juni lät han arrangera en skenattack mot en svensk postering vid gränsen mellan Finland och Ryssland, och så var kriget igång.

Den 17 juli drabbade flottorna samman vid Hogland i Finska viken. Kungen hade hoppats att drabbningen skulle öppna vägen för honom, men slaget blev oavgjort och de sargade flottorna seglade dagen efter åt var sitt håll.

Det fanns nu risk för att Stockholms skärgård kunde utsättas för anfall. Förberedelser gjordes för att rusta upp befintliga försvarsanläggningar och att bygga nya.

Tygkaptenen Gustaf Ulrik Silfersparre fick i april 1789 uppgiften att försvara Stockholms södra skärgård. Han skulle sätta Dalarö skans i stånd, bygga skansar vid Älvsnabbshamnen och försvara inloppen vid Sandhamn och Landsort. Den enda tillåtna passagen in till Stockholm skulle vara genom Mysingen. Han skulle patrullera området, preja passerande fartyg för att ta upp tull och inhämta information.

Fortifikationskaptenen Nobelsköld fick uppdraget att placera ut och konstruera försvarsanläggningarna vid Älvsnabbshamnen. Han lät kartera området och ritade in skansar bredvid gården på själva ön Älvsnabben och på Gubbholmens utsida mot Mysingen.

Älvsnabbsskansen skulle kunna bestryka insidan av inloppet vid Ledsund, den största delen av hamnområdet, skjuta ut genom Hundhålet och bestryka hamnens huvudinlopp och Finnhamn på andra sidan av inloppsleden.

Gubbholmsskansen skulle täcka och hålla rent längs utsidan av hamnen från huvudinloppet förbi Gubbholmen, utanför Hundhålet och längs Kapellön bort mot Ledsund.

Bakom skansarna placerade han bastanta kruthus och däremellan två mellanlager bakom vardera skansen.

På insidan av Gubbholmen byggdes en ”baraque” som skulle kunna hysa 72 man och befäl. På öns högsta punkt byggdes ett bevakningshus för skansen.

Arbetena påbörjades på våren 1789.

Bestyckning av skansarna
Skansarna var ritade för 4 stycken 12- pundiga och 8 stycken 18- pundiga kanoner men bestyckades bara med den större typen.

En 18 pundig kanon har 141 millimeters kaliber och kunde nå mål på över en kilometers avstånd och vägde komplett med lavetten 2,5 ton. Älvsnabbsskansen bestyckades med fyra och Gubbholmsskansen med 8 sådana. De sex meter breda batteridäcken bestod av kraftig plank, så att kanonerna lätt skulle kunna släpas bakåt och laddas om efter de avfyrats.

Provskjutning
Den 20 juli 1789 anlände 26 artillerister från Jämtlands regemente och 2 ton krut från Vaxholms fästing till Älvsnabben och den 5 augusti anlände 18 artillerister och två konstaplar från Livregementet som förenade sig med de 26 som tidigare kommit.

Den 19 augusti var det klart för provskjutning. Det skedde under ledning av artillerilöjtnanten Lars Silferstolpe från Livregementet.

De nya kanonerna stod nu utdragna på batteridäcken bakom värnen.

Varje service började med att rengöra kanonloppet och därefter trycka in en krutladdning (kardusen) genom mynningen och stöta ner den i botten på röret. Beroende på skjutavståndet laddades med olika mängder krut, 1,2 kilo om målet var på 700 meters avstånd och maxladdning 3,5 kilo om skjutavståndet var upp till 1200 meter. Sedan fördes den 9,6 kilo tunga gjutjärnskulan ner genom det 3 meter långa kanonröret.

Innan lavetten rullades fram så att kanonmynningen stack ut genom öppningen i vallen, ställdes kanonrörets höjdvinkel in för långa höga eller låga nära skott. Kanonen riktades slutligen in i sidled mot målet och var sedan redo att avfyras.

Efter skottet avfyrats rullades kanonen bakåt från vallen, så att man fick plats för att rengöra kanonröret med viskstången. Tre gånger måste man viska för att vara hundra procent säker på att ingen glöd fanns kvar i loppet. Så laddade man om igen.

Provmålet var en 3,5 meter bred och 4 meter hög skärm, som placerats på en flotte ute på Mysingen.

Efter första salvan flög en flisa iväg från främre delen av en av de 18 pundiga kanonerna. Som tur var blev ingen skadad, men kanonen hade fått sprickor i mynningen. Efter inspektion beslöts att den därefter bara fick avfyras med halv krutladdning tills man sågat av ”trumpeten”.

Av de 36 skott som sköts, genomborrade tre skärmen och de övriga passerade strax bredvid. Det ansågs som ett mycket bra resultat.

Nu var Älvsnabbshamnen skyddad och borde ”kunna utestänga den största flotta”.

Skansarna avvecklas
Tygkaptenen Silfversparre, som hade ansvaret för södra skärgårdens försvar, oroade sig för försvaret av Ledsund trots de nya skansarna. Där ville han placera en skottpråm. Det fanns ingen tillgänglig som ersättning fick han disponera skonertbriggen Prins Carl.

Den 9 oktober 1789 siktades 23 ryska örlogsskepp utanför Svenska Högarna. Dagen efter fick Prins Carl order om att till varje pris försvara Älvsnabbshamnen och då speciellt Ledsund.

23 oktober landsteg ytterligare 40 artillerister på Gubbholmen, bland annat för att upprätta ett invasionsförsvar mot landstigning på öarna kring Älvsnabbshamnen. De fick tränga ihop sig tillsammans med de övriga i den lilla ”baraquen”.

I november besvärade sig Silfersparre över brist på manskap och svårigheter med bevakningen av materiel och förråd. Vid Älvsnabbshamnen hade han bara råd att placera tre man att bevaka de tolv kanonerna, de två kruthusen och förråden.

Den 14 augusti 1790 undertecknades freden i Väräle och kriget var över. Silfersparre fick i uppdrag att stanna som kommendant över vintern och avveckla verksamheten. Kanonerna fördes bort, förråden tömdes och det byggnadsmaterial som gick att flytta såldes.
Skansarna kom alltså att bara vara bemannade i cirka ett år.

Skansarna bemannas åter
Arton år efter att Gustav III:s krig mot Ryssland avslutats och man slutit fred i Väräle drabbades Sverige åter av krig. På vintern 1808 hade ryssarna anfallit Finland och Sveaborg hade kapitulerat. Kommendanten Falkman på Dalarö skans fick order att snabbt rusta upp försvaret av Stockholms södra skärgård. Nu gällde det att åter utrusta och bemanna Dalarö och Älvsnabbsskansarna inför ett väntat anfall.

Inte heller denna gång nådde fienden vår del av skärgården. Freden slöts den 17 september 1809, den var den hårdaste i vår historia. Från och med nu försvann hela Finland från det svenska riket.
Återigen tömdes Älvsnabbsskansarna, kruthusen och ”baraquen”. Därefter har dessa anläggningar aldrig varit bemannade. Även denna gång var skansarna bemannade cirka 1 år.
Vid Älvsnabbsmonumentets invigning 1930 sköts salut från Gubbholmsvallen.

Sammanställt av J.K.
Fortsättning i nästa nummer

Älvsnabbshamnen av Bo Stjernström

Alla delar i serien hittar du här!


Bli medlem!

Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.

Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.

Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.

 

Läs mer!


Ur Musköbladet nr 1, 2022

Föreningsnytt – Muskö Pensionärsförening

Med höstens intåg började vår Träffpunktsverksamhet igen.
Varje torsdag träffas vi från kl. 11.00-14.00 i Missionshuset.

Klinkbåtsbygge upptaget av UNESCO som kulturarv

Traditionen att bygga träbåtar med klinkteknik i Norden har blivit upptagen i UNESCO:s representantlista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Rapport från Muskö Brandvärn

Brandvärnet har bara haft två larm sedan förra Musköbladet.
25/11 ambulansassistans
5/12 trafikolycka, singel

Arbottna söker gamla jordbruksredskap

Finns det gamla jordbruksredskap liggande på ön, såsom harv, plog, potatiskup och liknande? I så fall kan det vara intressant för Arbottna som nu börjar odla igen i liten skala.