Danad av naturen själv är Älvsnabben en ypperlig hamn, rymlig, skyddad för alla väder, helt och hållet sluten mellan två inlopp, Läsund och hamngattet förbi Hundudden. Djupet växlar mellan 9 och 45 meter.
Hamnen har under flera århundraden spelat en viktig roll i Sveriges historia. Med sitt läge i anslutning till viktiga farleder har den varit till stor hjälp för sjöfarare.
1600-talet
TRETTIOÅRIGA KRIGETS UPPTAKT
1630 sammandrog Gustaf II Adolf den flotta som skulle föra kungen och den svenska hären till Tyskland och det trettioåriga kriget.
Gustav II Adolf, Sveriges kung 1611-1632
Under april och maj det året sågs krigsfolk marschera genom huvudstaden mot Årsta och Älvsnabben. Sexton skvadroner rytteri och 92 kompanier fotfolk om tillsammans cirka 15.000 man fördes i maj över Årsta till Älvsnabben, där flottan med 6 stora, 17 medelstora skepp och 8 transportfartyg låg beredd att ta emot hären.
Kungen embarkerade den 2 juni. Korum hölls på slätten som ännu bär hans namn på Kapellön.
Upptagen av alla göromål glömde kungen ta avsked av Kristina, som då var knappt fyra år. Hon ryckte honom i rocken, han tog upp henne i famnen. Hans ögon tårades, han välsignade henne och överlämnade henne i svenska folkets beskydd.
Den 6 juni kunde flottan avsegla. Men hårda motvindar mötte till sjöss. I ett brev daterat Middelsten (Mellsten) den 9 juni skriver kungen till Axel Oxenstierna:
”Vij ähre igenom det strängja och långeliga motväder således råkade i största besvär att det proviant krigsfolket haver varit försörjt med, mestadels är åtgånget, att vi därför icke kunna utan perikel av deras undergång begiva oss till sjöss, förrän med nödigt underhåll på någon rum tid bliva igen försedda”.
Först den 17 juni kom flottan åter iväg och den 26-28 juni kunde hären debarkera vid Usedom i Pommern.
Flottan sändes åter till Älvsnabben där den skulle göra sig beredd att gå till sjöss ”hvar nödhen fordrar och KM:t så täckes befahla”.
Riksamiralen och friherren Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650) var ägare till Arbottna mellan 1638-1650. Han var en halvbror till Gustav II Adolf.
BEVAKNINGSLINJE
1675 hade flottan stora problem med rustningarna och inför hot om anfall från söder ordnades en särskild bevakningslinje från Landsort till Dalarö.
Posteringar fanns på Dalarö och Landsort och vakter sattes på Mellsten. Instruktionen var att då fienden siktades skulle varningsskott med kanon skjutas från dessa platser och från Älvsnabben.
Ingen fiende kom, men problemen med att få den försummade flottan segelklar förargade kungen Karl XI. Han befallde att de skepp som låg i Dalarö (13 större och 5 mindre) omedelbart skulle ”besättas med folk” och gå till sjöss. I mitten av september kom skeppen i Dalarö i väg till Älvsnabbshamnen. Resten av flottan kom dock inte till Älvsnabben förrän i början av oktober.
TRÄNGSEL I ÄLVSNABBSHAMNEN
Flottan bestod då av 66 skepp med en manskapsstyrka på omkring 10.000 båtsmän, bösseskyttar och knektar. Den 9 oktober blev vinden förlig och riksamiralen gav order om att flottan skulle gå till segels.
Besättningarna var ovana och det tog åtta timmar att spela hem de tunga skeppsankarna. Därtill kom att trängseln i hamnen försvårade och fördröjde avfärden. Man kan föreställa sig vilket livligt och dramatiskt skådespel som denna höstdag utspelades i Älvsnabbshamnen.
Storm och snöglopp skingrade stora delar av flottan sedan den väl kommit till sjöss.
FARTYGEN SÅGADES UT GENOM ISEN
I slutet av månaden var flottan åter samlad i Dalarö. Kungen lät göra en undersökning av orsakerna till flottans misslyckade expedition och beordrade att en eskader i november skulle bege sig till sjöss under befäl av Klas Uggla för att möta fienden och undsätta armén i Wismar.
Först i mitten av januari var Ugglas skepp klara. Men nu hade vintern kommit och isen börjat lägga sig. En rekognoscering visade dock att isen inte lagt sig längre ut än till Älvsnabben och man beslöt att med uppbåd av allmogen från trakten såga fartygen ut genom isen.
Efter två veckors arbete hade man lyckats få ut 8 skepp och 2 bojorter till i höjd med Älvsnabben. Det var för sent. Kölden satte in på allvar, och inom kort låg isen från Älvsnabben ända ut till havs.
Ännu i april 1676 låg flottan kvar vid Dalarö. Först den 19 maj var den färdig att löpa ut. Den var då en av de största som någonsin lämnat svensk hamn. Den omfattade 61 skepp fördelade på fyra eskadrar med närmare 12.000 man ombord.
Redan den 1 juni mötte flottan den danska vid Ölands södra udde. Det var under den striden som svenska flottan förlorade regalskeppet ”Stora kronan” som på senare tid har återfunnits och bärgning av delar av vraket har kunnat ske.
Danska flottan följde efter den svenska och siktades med 30 skepp utanför södra skärgården i början av juni, men den gick inte till anfall.
SISTA ÅREN SOM OPERATIONSBAS FÖR FLOTTAN
Ännu 1677 och 1678 använde flottan ankarplatserna i Älvsnabbshamnen. Med tanke på de erfarenheter som sjöförsvaret hade gjort av danskarnas fördel då det gällde att få flottan till sjöss tidigt på våren kan man förstå varför flottan flyttade sin främsta bas till Karlskrona.
Krigsåren på 1670-talet blev således de sista åren som Älvsnabbshamnen hade en framträdande roll som operationsbas för flottan.
År 1678 låg en sjöstyrka om 23 skepp och ett 20-tal mindre fartyg några dagar i Älvsnabbshamnen innan de avseglade mot Kalmarsund och sin nya operationsbas i södra Sverige. Man kunde då inte förutse att Sverige under 1700-talet skulle få Ryssland som huvudfiende och att det största marina hotet skulle komma från öster.
Även om flottans viktigaste operationsbas flyttades från Älvsnabbshamnen var den fortfarande av stor betydelse för den civila sjöfarten.
(fortsättning i nästa nummer)
Älvsnabbshamnen av Bo Stjernström
Bli medlem!
Stöd Muskö Hembygdsförening genom att bli medlem.
Genom ditt medlemskap stödjer du vården av Muskös kulturarv.
Som medlem får du under året fyra nummer av vår tidning Musköbladet där vi presenterar det som händer i vår socken i nutid och uppsatser om bygdens historia.
Ur Musköbladet nr 4, 2020
